TELESKOPSKOLA

FEM GRUNDBEGREPP

Detta avnsitt kan ses som en besvikelse, men det är viktigt att vara realistisk. De fantastiska bilder vi visar i avsnittet "Rymdens vackraste" är tagna med avancerad och mycket dyr teknik som Cassini-sonden och Hubble-teleskopet. Så fina bilder är inte möjliga att få från jordytan, och absolut inte med de små teleskop vi glada amatörer kan köpa.

 

Men hav förtröstan!

 

Trots detta är det ändå helt fantastiskt att se saker med ett eget teleskop eller en egen kikare. Det är väl värt att skaffa sig egna instrument att se ut i rymden med, men det finns några fallgropar man lätt faller ner i. På denna sida vill vi reda ut begreppen och ge några tips för att Du ska få ut så mycket som möjligt av ditt teleskop.

 

Först fem centrala tekniska ord eller begrepp:

 

1. apertur : storleken på teleskopets öppning. Anges i millimeter eller i tum (= 25 mm).

 

2. brännvidd : avståndet mellan lins eller spegel och brännpunkten. Denna siffra behövs för att kunna räkna ut förstoringsgrad (se nedan). Anges i millimeter eller i tum.

 

3. okular : den "lupp" man tittar i, sitter i ena änden av teleskopet. Det är denna lilla grunka som förstorar bilden från rymden. Man har alltid flera okular (3 st) med olika förstoringsgrad och byter mellan dem, beroende på vad man för tillfället tittar på.

 

4. högsta användbara förstoring: hur mycket ett teleskop kan förstora, utan att kvalitén på bilderna försämras. Räknas apertur i millimeter x 2.

 

5. fokalförhållande : mått på teleskopets "hastighet". Låg fokalsiffra = "snabbt" teleskop, hög fokalsiffra = "långsamt" teleskop.

 

Fokalsiffran (f) berättar vad teleskopet "ser" bäst. Låg siffra/snabba teleskop används till ljussvaga objekt som galaxer och nebulosor samt för fotografering. Hög siffra/långsamma teleskop används till ljusstarka objekt som stjärnor, månen, kometer och planeter. Fokal (f) beräknas brännvidd / apertur. Ett teleskop med brännvidd 1100 mm och apertur 90 mm (1100 / 90) har fokal f 12.2, alltså ett långsamt teleskop. Med samma brännvidd 1100 mm och apertur 200 mm (1100 / 200) är fokalen f 5.5, ett snabbt teleskop.

 

UPP

TELESKOPMODELLER

När det gäller själva teleskopen finns det i huvudsak tre typer:

  • refraktor
  • reflektor
  • katadioptriskt
REFRAKTORN är ett linsteleskop, som samlar in ljus genom en slipad lins och bryter det mot brännpunkten. Okularet sitter i botten på dessa instrument. Är som regel "långsamma" och passar därför bäst till att se månen och planeter med. Dagtid kan man använda dem som kikare med en rättvändande diagonal, eftersom bilden annars är upp-och-ner.
 

 

REFLEKTORN är ett spegelteleskop, oftast kallat Newton-teleskop. En slipad konkav spegel sitter i botten på tuben och samlar in ljuset. Ljuset reflekteras till en liten spegel nära öppningen, som vinklar av det mot en brännpunkt i sidan där okularet sitter. Är som regel "snabba", passar för ljussvaga objekt och fotografering. Behöver rengöras och riktas (kollimeras) ibland.
 

 

KATADIOPTRISKA teleskop är hybrid-teleskop, som kombinerar linser och speglar. De två vanligaste typerna heter Schmidt-Cassegrain och Maksutov. Deras fördel är att de är mycket korta (portabla) och de är utmärkta all-round-teleskop, som visar alla rymdobjekt hyggligt bra.

 

Totalt finns 9 optiska teleskoptyper, om man ska vara exakt, men det är överkurs att gå in på deras tekniska konstruktion och vad som skiljer dem åt. Kunskap om de tre typer beskrivna här ovan, är tillräckligt för att kunna göra ett bra val.

UPP

ATT VÄLJA TELESKOP

Vilken teleskoptyp man ska köpa beror helt på vad man vill titta på, men det viktigaste är: stor apertur / öppning gör att man ser bättre, inte hög förstoring! Ju större öppning teleskopet har, ju mer ljus samlar teleskopet in och ju bättre kvalitet blir det på bilderna. För att ha ett större utbyte av sitt teleskop, bör man ha ett instrument med en apertur på 100 mm (4 tum) eller mer, oavsett teleskoptyp.

 

Teleskop med stor öppning är ett måste för att kunna se ljussvaga djuprymdsobjekt som galaxer och nebulosor. För dessa objekt rekommenderas en apertur på 150 mm (6 tum), gärna mer. Med 200 mm (8 tum) är man "helgarderad", då ser man allt en amatörastronom har glädje av att se. De billigaste av så stora teleskop är reflektorer (spegelteleskop) med enkel Dobson-montering.

 

Teleskopets kapacitet (max-förstoring) är viktigt att veta. Den siffran talar om hur mycket man kan förstora, och ändå fortfarande se hyggligt bra bilder. För att få fram vilken kapacitet ett teleskop har, räknar man aperturen i millimeter x 2. Ett teleskop med aperturen 60 mm ger en bra förstoring endast upp till 120x (60 x 2 = 120). All förstoring över 120x gör bilden mörk och suddig, ju mer "över-förstoring" ju sämre bild.

 

Följande tre bilder illustrerar problemet:

 


1. liten öppning +
hög förstoring
2. liten öppning +
låg förstoring
3. stor öppning +
hög förstoring

 

Bild 1 visar det klassiska felet: för starkt okular på ett teleskop med liten öppning, som ger mörk och suddig "över-förstoring". Bilderna 2 och 3 däremot, visar rätt förstoring i förhållande till teleskopets öppning.

 

Hög förstoring (140x-300x) behövs endast när man vill separera stjärnor som ligger nära varandra, eller när man ser på planeter. Med planeter är vi begränsade till endast 6 objekt (se tabeller nedan). Så låt er inte luras att köpa små teleskop som sägs klara t.ex. 575x eller 675x. Det klarar de absolut inte. Så hög förstoring kräver stora teleskop med en öppning på 30-35 cm!

 

Som jämförelse kan vi ta Hubble-teleskopet. Det ligger utanför jordatmosfären, har en apertur på 2 400 mm och därmed en max-förstoring på 4 800x. Vi vardagsastronomer står på jorden, och har betydligt mindre instrument till mycket lägre kostnad (Hubble kostade 1,5 miljarder dollar).

 

Förstoringen beräknas genom att dividera teleskopets brännvidd i millimeter med okularets brännvidd i millimeter.

  • Exempel 1: teleskop med 800 mm brännvidd och ett okular med 25 mm brännvidd ger en
    förstoring på 800 / 25 = 32x.

  • Exempel 2: teleskop med 1700 mm brännvidd och ett okular med 25 mm brännvidd ger en
    förstoring på 1700 / 25 = 68x.

  • Exempel 3: teleskop med 800 mm brännvidd och ett okular med 6 mm brännvidd ger en
    förstoring på 800 / 6 = 133x.

  • Exempel 4: teleskop med 1700 mm brännvidd och ett okular med 6 mm brännvidd ger en
    förstoring på 1700 / 6 = 283x.

Ju längre brännvidd på teleskopet och ju kortare brännvidd på okularet, ju större förstoring. Men märk väl att ett okular på 6 mm är mycket litet och svårt att titta i. Kan man satsa på ett längre teleskop, är det en fördel. Det blir bekvämare att titta. Slutsats: skaffa teleskop med

  • stor öppning
  • lång brännvidd

Ett annat grundläggande problem är att förstoringar upp mot 400x eller mer är meningslöst i vanliga teleskop. Så hög förstoring ger som sagt fina bilder endast i riktigt stora instrument. Det blir också besvärligt att hålla objektet i fokus p.g.a. jordens rotation (det finns dock stativ med datorstyrd elektrisk motor, som vrider teleskopet efter jordens rörelse).

 

För att förenkla val av typ av teleskop, kan följande sammanställning vara till god hjälp:

 

Fördelar

Nackdelar

Pris / apertur



Refraktor


  • bäst på planeter
  • underhållsfria
  • kan dagtid användas som kikare
  • skarpa bilder, hög kontrast
  • långa instrument, inte så portabla
  • mycket dyra i större aperturer
  • sämst på ljussvaga objekt
  • sämst för fotografering
Högt
  • bäst på ljussvaga objekt
  • billigast i stora aperturer
  • relativt portabelt
  • relativt bra på planeter
  • bäst för fotografering
  • måste underhållas
  • sämst på planeter (men goda nog!)
  • bild upp-och-ner om användas dagtid som kikare
  • viss ljusförlust p.g.a. extra spegel
Lågt
  • bästa all-round-teleskop
  • skarpa detaljer över ett stort synfält
  • mycket portabla
  • bra på ljussvaga objekt
  • bra för fotografering
  • bra på planeter
  • underhållsfria
  • dyrare än reflektorer i samma apertur
  • viss ljusförlust p.g.a. extra spegel
  • kan inte användas dagtid som kikare


Mellan


Reflektor





Katadioptriskt



 

 

Priser på teleskop varierar kraftigt, från ca 1.000  kr för sämre leksaksteleskop upp till flera 100.000 kr för de allra värsta instrumenten. För mellan 4.000 kr - 10.000 kr får man ett mycket fint och bra instrument. Reflektorer med enkel Dobson-montering kostar minst, hybridteleskopen ligger mittemellan och refraktorer i stora aperturer kostar mest.

 

Sammanfattningsvis kan man säga:

  • refraktor för att se detaljer på planeter (månen + 5 planeter) - hög kostnad / apertur
  • reflektor för att se ljussvaga objekt eller fotografera - låg kostnad / apertur
  • katadioptriskt teleskop om man ofta transporterar sitt instrument, vill fotografera och kunna se det mesta hyggligt bra - mellankostnad / apertur

UPP

ATT VÄLJA OKULAR

Man ska också köpa teleskop med bra okulardiameter. Det finns tre:

  • 0.965 tum
  • 1.25 tum
  • 2.0 tum

0.965 tum bör man undvika. De är oftast av dålig kvalitet och finns i ett mycket begränsat utbud. Finns endast på billiga leksaksteleskop, ett enkelt sätt att känna igen instrument av sämre kvalitet.

 

1.25 tum är det bästa alternativet. De är litet dyrare, men mycket sällan av dålig kvalitet och det finns ett otroligt stort utbud. Dessutom ser man mer av rymdobjekten jämfört med 0.965.

 

De stora 2.0 tum okularen är alltid av toppkvalitet. Detta är extremt fina okular, som man ser fantastiskt bra med. Men de är också mycket dyra, de kostar mer än ett helt teleskop av hög kvalitet. Det är också endast de dyraste teleskopen som har fattning för 2.0 tum okular.

 

Man behöver vanligtvis endast tre okular:

  • låg förstoring (30x-70x)
  • mellan förstoring (70x-140x)
  • hög förstoring (140x-300x)

Ett och samma okular ger helt olika förstoringar i olika teleskop, och detta beror på okularens och teleskopens brännvidd. På okularen står det t.ex. 20 mm, 12 mm eller 6 mm. Detta är okularets brännvidd. För att räkna ut hur stor förstoring ett okular ger på ett teleskop, räknar man teleskopbrännvid / okularbrännvidd:

 

Om ett teleskop har brännvidden 2000 mm, ger ett 12 mm-okular ca 167x förstoring (2000 / 12).

 

Om teleskopet har brännvidd 1000 mm, blir förstoringen 1000 / 12 = 84 med samma okular.

 

Så vilka okular man ska ha till sitt teleskop, måste man alltså räkna lite på. Ibland finns kompletta paket att köpa, och då finns det flera passande okular med i paketet.

 

Det finns också något som heter Barlow-lins. Detta är en extra "lupp", som ökar okularets förstoring med 2x eller 3x. Kan vara ett alternativ till att köpa ett helt nytt okular. Om okularet förstorar 167x, så ger en Barlow 2x-lins tillsammans med detta okular en förstoring på 334x. Kan vara billigare än att köpa ett 6 mm-okular som skulle ge samma resultat.

UPP

KIKARE

Kikaren är underskattad och ett mycket användbart instrument inom astronomi. Många gånger ser man bättre med kikare än med teleskop! Vid klara kvällar / nätter klär man sig varmt, går ut och lägger sig på en luftmadrass med en kudde under huvudet, och ser upp mot himlen. Man får då en mycket imponerande upplevelse när man ser över större stjärnfält, Orions svärd med Orion-nebulosan, en skymt av Andromeda-galaxen, de gnistrande stjärnornas olika färger, eller mystiska vita prickar som snabbt flyger förbi (satelliter).

 

Kikaren är enkelt förklarat två små refraktorteleskop som sitter ihop. Fokusering och fast förstoring är inbyggt. I ämnet kikare gäller följande centrala tekniska ord:

  1. objektivdiameter
  2. förstoring
  3. synfältsdiameter
  4. utgångspupill

Ju större objektivdiameter (apertur på teleskop), desto ljussvagare och fler stjärnor ser man eftersom mer ljus samlas in.

 

Ju högre förstoring desto mer detaljer och tätare dubbelstjärnor kan man urskilja.

 

Synfältsdiameter handlar om hur stort synfält man har. Till exempel att det man ser i kikaren från kant till kant är 123 meter brett på avståndet 1000 meter, vilket motsvarar ett skenbart synfält på 7°. Den skenbara synfältsdiametern = sanna synfältsdiametern / förstoringen = hur stor skenbar cirkel man ser av himlen. Den sanna synfältsdiametern är lika med hur många grader brett det riktiga synfältet är.

 

Utgångspupillen = objektivdiameter / förstoring. Det är det ljus som ska få rum i ögats pupiller. Om kikarens utgångspupill är större än ögats pupilldiameter, är en del av ljuset bortkastat och man använder inte objektivdiametern fullt ut. Ögats pupill minskar också med åldern. Unga personer kan ha 7 mm pupilldiameter medan äldre personer (60-70 åringar) kanske bara har 3 mm. Det betyder att äldre personer har mer nytta av högre förstoring än yngre. När utgångspupillen = ögats pupill är förhållandet optimalt och ögat ser bilden med maximalt ljus. Pupillen kontraherar i ljus (på dagen), så även då har man mer nytta av högre förstoring. Stora, diffusa objekt som t. ex. Andromedagalaxen och Orionnebulosan, ses bäst med den största möjliga utgångspupillen. Detaljer i dessa objekt, och mindre ljussvaga djuprymdsobjekt som galaxer och nebulosor, har nytta av en högre förstoring.

 

Ibland talar man också om en kikares skymningsvärde = objektivdiameter * förstoring. Ju större värde, desto mer ser man (i regel) om man använder stativ m.m.

 

När vi använder båda ögonen, i motsats till när vi tittar i ett teleskop, så kan hjärnan "bildbehandla" bättre. Vi ser ca 20-30% bättre jämfört med ett motsvarande teleskop. Orsaken är att med två ögon, får hjärnan mer ljus att göra bilder utav. Till exempel ska man se bättre med en 20x80 kikare, än med ett 80 mm teleskop som förstorar 20 gånger.

 

I huvudsak finns fyra klasser av kikare:

  1. Minikikare : små instrument med objektivdiameter upp till 30 mm och som högst 10x förstoring.
    - Fördelar: vanligen billiga, lätta, kräver inga stativ.
    - Nackdelar: Kvalitén kan variera, liten ljusuppsamlingsförmåga.
    - Gränsmagnitud 8-9.
    - Minsta separation >20 bågsekunder.

  2. Ordinära eller allround-kikare : objektiv mellan 30 mm - 60 mm och 7x - 15x förstoring.
    - Fördelar: relativt billiga, ganska lätta, kräver inga stativ, lagom ljusuppsamlingsförmåga och lagom hög förstoring, bästa kikaren för nybörjaren (t.ex. 7x50).
    - Nackdelar: kvalitén kan variera (BAK4-prismor rekommenderas).
    - Gränsmagnitud 9-11.
    - Minsta separation >15 bågsekunder.

  3. Stora kikare : instrument med objektiv större än ca 70 mm och 10x - 25x förstoring.
    - Fördelar: god ljusuppsamlingsförmåga och resolution, bästa kikaren för den mera avancerade observatören, i klass med ett Rich Field Teleskop.
    - Nackdelar: vanligen dyra, tunga, kräver stativ.
    - Gränsmagnitud 11-13.
    - Minsta separation ca 10 bågsekunder.

  4. Kikare med bildstabilisator : detta är kikare med inbyggd antiskakfunktion, 30 mm - 60 mm objektiv och 10x - 20x förstoring.
    - Fördelar: kräver inget stativ, hög förstoring.
    - Nackdelar: dyra, ibland tunga att hålla iänge på fri hand, kräver batteri.
    - Gränsmagnitud 10-12.
    - Minsta separation >10 bågsekunder.

UPP

OBSERVATIONSTIPS

 

PLANETER

 

Följande tabeller beskriver de sex planeter/månar vi kan se från jordytan. Tabellerna ger en bra vägledning om vad man kan se vid olika aperturer och förstoringar:

 

 

MÅNEN


Med 50x förstoring ser man hela månen i teleskopets synfält.
Apertur Låg förstoring
30x-70x
Mellanförstoring
70x-140x
Hög förstoring
över 140x
< 60 mm Hela månen ses i synfältet Kratrar och "hav" Endast bra "seeing"
80 mm Hela månen ses i synfältet,
plus tydliga detaljer
Kratrar, "hav" och berg Halva månen ses i synfältet
100 mm Hela månen ses i synfältet,
plus tydliga detaljer
Små kratrar Berg och dalar
> 150 mm Hela månen ses i synfältet,
plus tydliga detaljer
Detaljer i små kratrar Små kullar detaljer i dalar

 

 

MERKURIUS
& VENUS



Dessa planeter ses bäst i väster i skymmning och gryning.

Venus är det starkast lysande objektet på himlen alla kategorier.
Apertur Låg förstoring
30x-70x
Mellanförstoring
70x-140x
Hög förstoring
över 140x
< 60 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeterna. Venus faser.
I största elongation från solen ses Mekurius som halvmåne.
Vid bra "seeing" syns Venus mycket bra.
För hög förstoring/för litet teleskop för Merkurius.
80 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeterna. Venus faser.
I största elongation från solen ses Mekurius som halvmåne.
Planeterna ses lätt när de står högt på himlen.
100 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeterna. Använd mellanförstoring när "seeing" är bra. Venus ljusa kant, vita fläck och färg synliga.
Merkurius faser synliga.
> 150 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeterna. Använd mellanförstoring när "seeing" är bra. Venus ljusa kant, vita fläck och färg synliga.
Merkurius faser och svaga mönster synliga.

 

 

MARS


Mars ändrar sitt avstånd till jorden. Ses bäst var 26:e månad när planeten är i opposition och närmast jorden.
Apertur Låg förstoring
30x-70x
Mellanförstoring
70x-140x
Hög förstoring
över 140x
< 60 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeten. I opposition ses Syrtis Major och polkalott. Planeten lätt att se.
80 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeten. Polkalott och några ytformationer. När man ritar av planeten, rekommenderas x150.
100 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeten. Använd när "seeing" inte är bra. När planeten är nära jorden, ses ytformationer tydligt.
> 150 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeten. Använd när "seeing" inte är bra. En lång rad detaljer ses tydligt med förstoring över x200.

 

 

JUPITER


Vid 80x ses molnbanden. Eftersom Jupiter är så ljus, kan förstoring 300x provas.
Apertur Låg förstoring
30x-70x
Mellanförstoring
70x-140x
Hög förstoring
över 140x
< 60 mm De 4 största månarna. Skuggor av månar som passerar, 2-3 band på planetytan. Endast bra "seeing".
80 mm De 4 största månarna. Bandmönster. När man ritar av planeten, rekommenderas 150x.
100 mm De 4 största månarna. Detaljer i band och molnmönster. När man ritar av planeten, rekommenderas 200x.
> 150 mm Man ser ingenting, planeten är för ljus. De 4 största månarna. Fina detaljer i band och molnmönster.

 

 

SATURNUS


Ringarna ses vid 100x förstoring eller mer. Prova  upp till 300x.

 

Apertur Låg förstoring
30x-70x
Mellanförstoring
70x-140x
Hög förstoring
över 140x
< 60 mm En mycket liten Saturnus i synfältet. Man ser lätt ringarna och största månen Titan. Saturnus band.
80 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeten. Banden, Cassini's delning, och skuggor av ringarna. Titan. När man ritar av planeten, rekommenderas 150x.
100 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeten. Banden, Cassini's delning, och skuggor av ringarna. 3 månar. Saturnus band och 3 ringar.
> 150 mm Låg förstoring endast för att fokusera planeten. Banden, Cassini's delning, och skuggor av ringarna. 4 månar. Saturnus band, 3 ringar + den yttersta ses tydligt.

 

 

Alla övriga planeter/dvärgplaneter (Uranus, Neptunus och Pluto) blir endast små prickar i våra teleskop. Vi kan inte se några moln eller andra strukturer, inte ens med de dyraste teleskopen. Uranus ses som en svagt blågrön prick. Neptunus ses som en svagt blå prick. Pluto ser ut som en stjärna, en vanlig vit prick.

 

 

 

NEBULOSOR, GALAXER OCH STJÄRNHOPAR


Ses bäst med låg förstoring under 50x. Andromedagalaxen och Orionnebulosan ses bäst med 20x-30x. För dessa objekt måste man ha "snabba" teleskop med stor apertur (öppning), alltså reflektorer eller katadioptriska teleskop med låg fokal och en öppning över 150 mm. Med 200 mm är man helgarderad, och kan se allt.

 

 

 

KOMETER, MULTIPLA / VARIABLA STJÄRNOR


Förstoringsgrad beror på deras avstånd. Kometer som ligger nära låg förstoring. Multipla och variabla stjärnor ses i hög förstoring. Dessa objekt ses bäst med refraktor.

 

 

 

SOLEN


VARNING! Se aldrig på solen direkt genom ett teleskop eller en kikare. Det starka ljuset bränner genast sönder ögat, med permanent skada / blindhet som följd. Man måste också vara rädd om teleskopet, aldrig rikta mot solen utan tillräckliga filter i öppningen.

 

Solen är ett tacksamt objekt att titta på, den ändrar sig varje dag. Det man kan se är protuberanser, flarer, facklor, fläckar och filament. I fläckar mot solens kant ser man ofta den s.k. Wilsoneffekten, vilket betyder att den mörkaste delen av fläcken är nedsänkt eller upphöjd.

 

Det finns i huvudsak fyra metoder att se på solen. För det första med projektion på ett vitt papper några decimeter bakom teleskopet, där man ser solfäckarna. För detta används refraktor-teleskop.

 

För det andra Mylar-filter i teleskopets öppning, som gör att man ser fläckar, flarer och fackelområden. Då ser man oftast bilden i svartvitt, men det finns nu nya filter av typen Solar II+ som ger solen en svagt gul färg.

 

För det tredje H-alpha-filter. Med H-alpha ser man fläckar och flarer, men framför allt protuberanser, de "flammor" av vätgas som sticker ut från solens fotosfär.

 

En fjärde metod som används på rymdsonder är observation i spektrat för ultraviolett ljus. Amatörastronomer kan också observera i UV-ljus, och det kräver kostsamma filter som släpper igenom UV-ljus (UV-pass), filterkylning, och objektiv av hög kvalitet.

 

 

UPP

 

 

Uppdaterad: 06 apr 2016 E-post till VARF se sidan KONTAKTA OSS Original space images courtesy NASA and JPL
VARF © 2007-2014