NYHETER 2015

2016 2015 2014 2013 2012 2011 2010 2009 2008

 

151221

 

Då är solens ljus på väg tillbaka. Idag passerade vi vintersolstånd 2015, solens lägsta höjd över horisonten och årets mörkaste dygn.

 

Det hela har med jordens lutande rotationsaxel att göra. Idag är jordens norra axel vänd som längst bort från solen, vilket på vår breddgrad gör att solen är på sin lägsta höjd över horisonten. 

Ännu längre norrut över polcirkeln blir det ingen soluppgång alls, det är mörkt hela dygnet.

 

På södra halvklotet är det tvärtom. Där har man nu högsommar och solen står som högst över deras horisont. Argentinare, Australiensare, och Nya Zeeländare firar jul på sommaren.

 

 

Vid sommarsolståndet om 6 månader, är det omvänt. Då har vi solen som högst över horisont, och södra halvklotet som lägst.

 

// Per Sanderford 151221

UPP

 

151213

Sonden Dawn är ännu i full gång med sina undersökningar av dvärplaneten Ceres i asteroidbältet, mellan planeterna Mars och Jupiter.

 

Sonden läggs successict i allt lägre bana över dvärgplaneten, för närvarande 1450 km över ytan. Den 16 december 2016 går den ner till lägsta planerade höjd 375 km. (jordens atmosfär räknas som ca 100 km).

 

Utspridda över planten finns fler än 130 områden med ljusa / vita fläckar. Först tänkte man att det är is, som reflekterar solljus till nästan 100 %. Den 9 december berättar tyska Max Planck Institut att fläckarna reflekterar ca 40 % av solens ljus, och därmed kan de inte bestå enbart av is. Bästa förklaringen så här långt är salt. Saltet är sannolikt hexahydrit MgSO4•6(H2O), ett magnesiumsulfat med sex vattenmolekyler (jmf Epsom-salt, bittersalt som har sju vattenmolekyler). Det baseras på den uppmätta våglängden 4 400 Ångström (blått i falskfärgbilden nedan).

 


Kratern Occator, här i falskfärgning efter någlängd på reflekterat ljus.

 

Det är avlagringar efter sublimerad vattenis, som har kommit fram efter nedslag på Ceres yta. Det var från början en blandning med större mängd av vatten och salt, och nu återstår mycket salt. Eftersom det är samma mönster över hela dvärgplaneten, tänker man nu att det finns bräckvattenis under hela ytan. Detta indikerar även att geologisk aktivitet skulle kunna pågå.

 

Kratern Occator, 90 km meter bred och 500 meter djup, har de största vita fläckarna. Kratern är geologiskt sett mycket ung, bara 78 miljoner år gammal. Vid den tidpunkten sprang dinosaurier omkring på jorden, och hade över 10 miljoner år kvar av sin storhetstid.

 

Det finns flera iakttagelser av en tunn dimma över de vita fläckarna runt kl 12.00 lokal tid, som inte ses under morgon och kväll. Innan närstudier eller prover är möjliga, kan man tänka sig vattenånga (sublimerad från isen under), som lyfter med sig det finaste dammet en bit upp. Samma process som på en komet.

 

En annan studie, publicerad vid samma tidpunkt, berättar att lera på Ceres innehåller ammoniak. En idé är att Ceres bildats i solsystemets ytterkanter, utanför planeten Neptunus bana, där kväveisar är stabila. Eller så har Ceres delvis byggts upp med material, som kommer från detta långväga område.

 

 

// Per Sanderford 151213

UPP

 

151116

Upptäckterna av extrasolära planeter rullar på. Rymdteleskopet Kepler, som skickades upp i omloppsbana runt solen 2009, stirrade i 3 år på en och samma fläck på himlen, ett område mellan konstellationerna Svanen (Cygnus) och Lyran (Lyra).

 


Haven Giguere/Yale

 

Själva teleskopet har allvarliga problem sedan 2013, då halva gyrostabiliseringen ombord gick sönder. Sedan dess går det inte längre att ta bilder med hög precision, så teleskopets ursprungliga uppdrag har strykts.

 

Men de data som har kommit ner, har man bett amatörastronomer hjälpa till i bearbetning och analys av materialet. Nu har en grupp, som kallar sig Planet Hunters (planethunters.org) gjort den första upptäckten av en exoplanet, PH1b eller med NASA:s beteckning Kepler-64b.

 

Det är första gången en exoplanet upptäcks av amatörastronomer, som sedan bekräftades av NASA:s forskare.

 

Planeten PH1b är stor som Uranus och Neptunus, och den finns i  ett kvadrupel-system av stjärnor. Planeten snurrar runt en dubbelstjärna, och ytterligare två stjärnor längre ut är bundna i detta system. Detta stjärnsystem ligger 5 000 ljusår från jorden.

// Per Sanderford 151116

UPP

 

151029

Spöken finns!

 

Och de är både tjusiga och trevliga. Denna bild på ett polarsken i Norge 2012 publicerades nyligen av ESA, European Space Agency

 

Fotograf är Bjørn Jørgensen, via http://www.arcticphoto.no//. Bilden är fotograferad med längre exponeringstid.

 

Polarsken  uppstår i det fjärde lagret av jordens atmosfär, termosfären, vid 100 km till 500 km höjd. Ljuset är som starkast mellan 10° och 20° från de magnetiska polerna. Men vad är det som händer?

 

Det är solvind som leds in till polerna av jordens magnetfält. Solvinden består av främst elektroner och protoner, alltså elektriskt laddade partiklar i energiområde 1,5 och 10 keV (kilo-elektron-volt). När de laddade partiklarna i solvinden träffar atomer i jordatmosfärens yttersta lager, överförs energi till atomerna. Deras yttersta elektroner flyttas upp i högre elektronskal. Sådana atomer kallas exciterade. Ett exciterat tillstånd är mycket kortlivat och inom bråkdelen av en sekund återgår atomen till sitt stabila grundtillstånd. Därvid frigörs energi i form av ljus, emission, vars våglängd beror dels på energin hos de ursprungliga partiklarna i solvinden och dels på vilket grundämne de träffat.

 

Fotoner i karminrött - kommer från syrejonen O2+ på 300 km höjd
Fotoner i gulgrönt - den vanligaste färgen och kommer från syreatomen O på cirka 150 km höjd
Fotoner i violett - kommer från kvävejonen N2+
Fotoner i blått - kommer från kvävemolekylen N2 på cirka 110 km höjd

 

Vid geomagnetiska stormar, som kommer av en större mängd partiklar från solens koronamassutkastningar, blir ljusaktiviteten större och når lägre latituder mot ekvatorn. Dessa kan vi ibland se i Åkesta, även om de är svaga och rör sig relativt sakta.

 

Vid nordpolen kallar man skenet aurora borealis, och vid sydpolen aurora australis. Aurora är latin för "gryning".

 

 

// Per Sanderford 151029

UPP

 

151019

Ett av de mest spektakulära stjärnsystemen på himlen är h Carinae i Kölens stjärnbild (Carina), på ca 7 500 ljusårs avstånd från vårt solsystem. Man kan se den från jordens söda halvklot.

 

 

Det är det mesta massiva stjärnsystemet vi idag kan detaljstudera, då avståndet är så litet. Det är en dubbeltjärna. Den största h Car A klassas som pekuliär. Den liknar typen LBV och har ca 90 solmassor, vilket gör den till en blå hyperjätte. Lyser 5 miljoner gånger starkare än solen, och var uppåt 150 solmassor stor när den föddes. Den är den enda kända stjärna, som sänder ut ultraviolett laser-ljus. Den mindre h Car B är en blå jätte, spektraltyp O, på ca 30 solmassor. Yttemperaturerna är 20 000-50 000 Kelvin.

 

Runt systemet finns en timglasformad nebulosa kallad Homunculus, en HII-region. Runt detta finns en ännu större nebulosa NGC 3372, också av ioniserat väte, upptäckt av den franske prästen och astronomen Nicolas Louis de La Caille 1751.

 

Stjärnan tros ha observerats första gången i slutet på 1500-talet av holländske navigatören Pieter Keyser, han har beskrivit en stjärna med magnitud 4 i det området av himlen. Säker observation och identifiering gjordes av Edmond Halley 1677.

 

h Car är också variabel. 1751 uppskattade de La Caille magnituden till 2. 1827 noterade botanikern William Burchell magnitud 1, och han var först med tanken att stjärnan var en variabel. År 1841 hade den ett stort utbrott, och 4 dagar i mars 1843 lös den med magnitud -0,8. Sjönk i ljusstyrka, och satte fart igen i slutet på 1940-talet. 2014 hade den sitt hittills högsta maximum i modern tid med  magnitud 4,5.

 

Loberna av vätgas i Humunculus är två jetströmmar, som uppstod i utbrottet 1841. Strömmarna genereras vid polerna på h Car A, de lyser av emission. Loberna når ca 1 ljusår ut från stjärnorna. De är mer osymmetriska än väntat, vilket bekräftas av kartläggning med ESO Very Large Telescope/X-Shooter i en enda våglängd (emissionslinje) HII l = 2.12125 µm.

 

Så här tunga och heta stjärnor lever sina liv mycket fort, bara ca 1 miljon år. Vi vet inte hur gammal stjärnan är, så den kan smälla som supernova eller hypernova när som helst. Vi hoppas alla att det händer i modern tid, så vi får se detta skådespel och studera detaljerna i en så intensiv stjärndöd. I den stora nebulosanrunt om finns också många andra tunga O-stjärnor, så området är spännande för astronomer.

// Per Sanderford 151019

UPP

 

150928

Det verkar nu som att flytande vatten är funnet på planeten Mars.

 

De mörka stråken i bilden av en slutting på planeten, är saltlösningar, som bildats av vattnet.

 

 

Det är cykliskt, dessa streck dyker upp och försvinner i samma takt som Mars årstidsväxlingar. Under sommaren kan temperaturen på solbelysta sluttningar stiga till +27 °C.

 

Totalt har man nu gjort dessa vattenfynd på fyra olika platser, alla på södra halvklotet. Tre av dem är kratrar, den fjärde en djup sänka i berggrunden. Det är förhållandevis små mängder, som förångas av Mars kalla och torra klimat.

Med den stora mängd fåror och avlagringar som hittats tidigare på Mars, hade planeten mycket vatten för 3 miljarder år sedan. Fanns det liv då, kanske det finns kvar?

 

En annan aspekt är bemannade resor till Mars. Om vatten finns, kan man slippa ta med sig större mängder från jorden. Men då behövs reningsverk, idag smakar vattnet illa med allt salt.

 

// Per Sanderford 150928

UPP

 

150927

 

I natt mot måndag inträffar en total månförmörkelse, den fjärde i en rad sedan 15 april 2014. Det börjar klockan 02.00, totaliteten inträffar strax efter 04.00, och pågår till ca 05.20.

 

Det speciella med detta tillfälle är att månen samtidigt ligger som närmast jorden, periapsis/perigeum i sin bana. Vi får alltså en röd supermåne. Sådan har inte setts sedan 1982, över 30 år sedan.

 

Det finns ett fysikaliskt fenomen som kallas Rayleigh-spridning [rei-li]. Den beskriver hur elektromagnetisk strålning, bland annat synligt ljus, sprids i gasformig, fast, eller flytande materia. Fotoner "studsar" som kulan i ett Flipper-spel mot partiklar / atomer, som i sin diameter är ca 10 % av fotonens våglängd. I vår atmosfär, som har mycket kväve och syre, sprids korta våglängder av ljuset snabbare.

 

Violett sprids först, sedan blått, grönt, gult, orange / brandgult och till sist rött. En stor del av dessa långa våglängder passerar också jordatmosfären, och kommer ut på andra sidan. Jordens gravitation böjer också ljuset en aning.

 

Det är detta brandgula och röda ljus som träffar månen.

 

Denna spridningseffekt förklarar också våra vackra röda solnedgångar, varför vulkaniskt material i atmosfären kan göra den röd i flera år (t. ex. Krakatau-utbrottet 1883-1888), och varför vår himmel är blå.

 

Kväve- och syre-atomens diameter är 10 % av det blå ljusets våglängd, och på grund av den stora mängden sprids det blå ljuset mest av allt. Saturnus måne Titan har en atmosfär med mest kväve och metan som regnar ner, därmed är den månens atmosfär grön sett från ytan och upp mot solen. På planeten Mars består atmosfären mest av koldioxid och kväve, där är himlen svagt rosa.

 

Månen passerar jordens röda "skugga".
Image Credit: Tom Ruen 2014

 

 

Illustration av ljusets spridning och månförmörkelse.

// Per Sanderford 150927

UPP

 

150812

Ett av årets bästa stjärnfall är på väg.

 

Nätterna mellan den 10 och 14 augusti syns den årligen återkommande meteorsvärmen Perseiderna. Natten mellan den 12 och 13 augusti har stjärnfallet sitt maximum. Det är ett stoftrikt moln som kometen Swift-Tuttle lämnat efter sig, och jorden passerar detta moln en gång per år.

 

Detta moln är minst 2000 år gammalt, och själva kometen sågs senast 1862. När partiklarna (små gruskorn eller små stenar) kommer in i atmosfären flammar de upp på grund av friktionen mot atmosfären, och syns som snabba vita streck på himlen.

 

Som starkast kommer ungefär ett stjärnfall per minut, eller mer. Stjärfall ses bäst utan kikare.

 

 

// Per Sanderford 150812

UPP

 

150809

Tidigare i år skickade man upp en satellit, DSCOVR, som ska studera solvind. Den 16 juli, på 1,6 miljoner km avstånd från jorden (fyra månavstånd), fotograde satelliten jorden och månen ur en ovanlig vinkel.

 

Månen passerar framför jorden, och vi får se månens baksida som annars inte är synlig från jorden. Landområdet man ser först är nord- och sydamerika, sedan det stora Stilla havet, och till sist Australien.

 

Den mörka fläcken på månen är Mare Moscoviense, Moskvas Hav, 277 km i diameter. Månens ljusa kraterbeströdda områden har daterats både med radiometrisk teknik och kraterräkning, till mellan 3,2 och 4,5 miljarder år. De mörka områdena av främst basalt (det vanligaste spåret efter vulkanisk aktivitet), är daterat till ca 1 miljard år. 

 

 

// Per Sanderford 150809

UPP

 

150725

En ny bild från Pluto, tagen 14 juli från 77 000 km avstånd. Området i bilden är gränslandet mellan det ljusa "hjärtat" och den nästan svarta ytan.

 

Det svarta området är bestrött med kratrar, och det ljusa nästan helt utan. Detta antyder att det mörka området är mycket äldre än det ljusa.

 

Genom analys av ljusspektra vet vi att 98 % av Plutos yta är kväve. Är de ljusa jämna områdena glaciärer av kväve? Detta grundämne har en smältpunkt på -210 °C. Temperaturen på dvärgplaneten har hittills uppmätts ligga mellan -240 °C och -218 °C, i medel -229 °C. New Horizons nya temperaturmätningar har ännu inte publicerats. Det är tänkbart att kväve i, eller i närheten av, sin smältpunkt, har runnit över ytan och på så sätt jämnat ut den.

 

Bergen är mellan 1 000 och 1 500 meter höga.

 

Klicka för förstoring

 

Avskedsbild. Tagen sju timmar efter passagen den 14 juli. Den visar en tunn, men mycket högre atmosfär än forskare väntat sig.

 

bx_pluto23.jpg (43078 bytes)

 

// Per Sanderford 150725

UPP

 

150720

Den andra dvärgplaneten vi besöker just nu, Ceres i asteroidbältet, visar, i motsats till Pluto, väldigt stor förekomst av kratrar.

 

I skillnad mot Pluto-systemet har Ceres bildats och levt sitt liv i ett område tätt befolkat av andra objekt. Antagligen är detta den främsta orsaken till att Plutos och Charons ytor inte är så ärrade av nedslag.

 

Farkosten Dawn har nu studerat och fotograferat Ceres på 4400 km höjd ett tag. Nu börjar den manöver ner till 1500 km höjd.

 

I teleskop har vi redan uppmärksammat Ceres starkt lysande fläckar i en krater, och så småningom kommer mer data om vad detta är. Det är något som reflekterar solens ljus ordentligt. Dessa vita fläckar finns också lite här och var över Ceres yta, just nu diskuteras sju förslag på vad det kan vara:

 

  1. Frusna gaser, som lags sig som snö på ytan inuti kratern. Ungefär som Mars vita polkalotter av frusen koldioxid.

  2. Solid is, av främst vatten, som ligger ytligt. Den här kratern är en av de yngre, vilket kan förklara att några kvadratkilometer saknar grusbeläggning.

  3. Avlagringar av salter, som lyckats hålla sig ytligt.

  4. Glas. Kisel är ett vanligt grundämne i det inre solsystemet, och vid bara runt 1700 °C smälter detta till glas. Glasbitar, och f.a. glasdamm, förekommer alltid om marken eller projektilen innehåller kisel.

  5. Ljust berg i berggrunden kommer fram, när övre lager slungas eller sprängs bort i nedslag.

  6. Gejser, aktiv eller inaktiv.

  7. Vulkan, som lämnat ljust material efter sig.

Utöver vita fläckar och många kratrar, har Ceres andra strukturer. Fåror eller förkastningssprickor, jordskred, och strukturer som har rasat ihop.

Klicka för förstoring

 

Klicka för förstoring

 

// Per Sanderford 150720

UPP

 

150718

En ny bild har publicerats från Pluto, centrum av "hjärtats" område, informellt döpt till Sputnik Planum, Sputniks slätt. Efter den första ryska satelliten Sputnik 1957.

 

Slätten är nästan helt orörd av nedslag. Antingen har Pluto-systemet förskonats från kollisioner, som kraftigt påverkat andra regioner i solsystemet. Främst Jupiters måne Callisto, som har den äldsta och mest ärrade ytan av alla objekt i solsystemet. Eller så pågår geologisk aktivitet på Pluto, som har tagit bort spår av nedslag.

 

Bergområdet i hjärtats spets vid ekvatorområdet, har fått namnet Norgay Montes, Norgays berg. Efter tibetanen Tenzing Norgay, som var först på toppen av Mount Everest 1953.

 

NASA har gjort film av det hela, en simulerad förbiflygning:

 

 

// Per Sanderford 150718

UPP

 

150716

Då börjar skörden komma.

 

I ekvatorområdet vid "hjärtats" spets, finns bergformationer upp till 3500 meter höga. Uppbyggnaden av Plutos yta är inte sten (silikater), utan is av vatten. Överallt på ytan finns också fruset metan och fruset kväve.

 

Den ljusa ytan är mycket ung, nästan helt utan nedslagskratrar, man tror endast ca 100 miljoner år. I så fall är det en av de yngsta man sett i solsystemet. Det pekar förvånande på större geologisk aktivititet på Pluto. När solsystemet var ungt bombarderades alla kroppar kraftigt av material, under ackretions-processen, och något har gett Pluto en "ansiktslyftning" som suddat ut dessa gamla kratrar. Månen Io vid planeten Jupiter, hålls het inuti med gravitationell tidvattenkraft, något som inte kan förekomma hos Pluto, då objekt med stor gravitation saknas.

 

Bilden togs av svartvita kameran/instrumentet LORRI ca 1,5 timmar före passagen, avstånd 77 000 km.

 

 

Första närbilden på Charon från 466 000 km avstånd, tagen 13 juli. Som med Pluto finns här bara några få enstaka kratrar. Stora sprickbildningar, som tyder på inre geologisk process/aktivitet. I kanten uppe till höger en lång dalgång, mellan 7 och 9 km djup. Kan alltså vara djupare än solsystemets största/längsta kända dalgång Valles Marineris på planeten Mars.

 

 

Till sist i dagens rapportering, den lilla Hydra, upptäckt 2005, 43 x 33 km stor, fotograferad på 640 000 km avstånd.

 

Potatis-formad, som alla små objekt i solsystemet.

 

 

// Per Sanderford 150716

UPP

 

160714

En närbild av Plutos "hjärta".

 

Bilden är en kombination av svartvita LORRI och färgkameran RALPH. Den togs igår 13 juli, 768 000 km.

 

Data från dagens närkontakt och passage bearbetas för fullt. Börjar publiceras imorgon 15 juli. Det kommer att ta ca 16 månader att skicka all data till jorden, som samlats in under och efter passagen.

 

Med på resan finns lite aska efter Plutos upptäckare, amerikanen Clyde Tombaugh, som avled 1997. Namnet till dvärgplaneten kom ifrån den engelska flickan Venetia Burney, som var 11 år gammal 1930.

 

"Hjärtat" är den enda formationen man kan se i Hubble-teleskopets digitalt bearbetade och renderade bilder från 2002 och 2003. I animeringen kommer det åkande vid 150 °. Vilket visar att det teleskopet inte är fy skam, och att forskarna då gjorde en korrekt efterbehandling av Hubble's bilder.

 

 

 

 

// Per Sanderford 150714

UPP

 

150713

Julafton för astronomer!

 

Då är vi framme hos den lille mannen Pluto, och hans fem kända månar Charon, Nix, Hydra, Kerberos och Styx.

 

 

Hittills har vi sett bilder främst från den svartvita kameran/instrumentet LORRI. De övriga två kamerorna ombord är RALPH (färg) och ALICE (spektralanalys av atmosfär). Sedan finns fyra instrument till, bl. a. REX som mäter atmosfärens temperatur och tryck.

 

På grund av systemets lilla storlek och sondens höga hastighet, blir det bara 24 timmar med närstudier. Svensk sommartid = UTC +2 h. Tidtabellen för passagen är i korthet:

 

13 juli
12.18 UTC
Fotograferingen av närbilder på solbelyst sida av planeten och alla månarna börjar.
14 juli
11.35 UTC
Störst upplösning av Pluto och Charon.
11.40 UTC
Sonden passerar Pluto.
ca 12.10 UTC
Fotografering efter passage avslutas.

 

 

 

 

// Per Sanderford 150713

UPP

 

150712

Om två dagar åker farkosten New Horizons förbi dvärgplaneten Pluto.

 

Pluto och Charon, avstånd 4 miljoner km.

 

              

 

// Per Sanderford 150712

UPP

 

150710

Om tre dagar åker farkosten New Horizons förbi dvärgplaneten Pluto.

 

Geologiska formationer, avstånd 5,4 miljoner km.

 

 

// Per Sanderford 150710

UPP

 

150709

Om fem dagar åker farkosten New Horizons förbi dvärgplaneten Pluto.

 

Den första kartan över planeten har kunnat göras. Det är ekvatorområdet och norra hemisfären som vi kan se.

 

Man har redan börjat ge namn åt de strukturer man kan se, "Ringmunken", "Valen", och "Hjärtat" ("The Donut", "The Whale", "The Heart".) Den svarta valen ser man tydligt på kartans vänstra sida, och den är ca 3 000 km från stjärt till nos. Ringmunken är ca 350 km i diameter, och ligger ovanför "stjärtfenan". Vi hoppas att detta är en krater efter ett nedslag. Det ljusa hjärtat ligger framför valens huvud. Hjärtat är ca 1600 km tvärsöver, ganska exakt lika långt som Sverige. Man tror att denna ljusa yta är nya avlagringar av fruset metan, kväve, och koloxid.

 

Man har noterat att de svarta/mörka områdena alla ligger runt ekvatorn. Man ser samma mörka områden på Neptunus måne Triton, som där är ejecta från kvävegrejsrar, som tagit med sig kolhaltiga föreningar upp ur månens inre. Geologiskt sett är Triton och Pluto (med månar) stora kometer.

 

Bilderna nedan är kombinationer av LORRI's svartvita, och RALPH's färgade bilder

 

Plutos första karta.

 

 

Plutos "hjärta" den 7 juli 2015 och 8 miljoner km avstånd.

 

Följ på NASAs webbplats New Horizons.

 

// Per Sanderford 150709

UPP

 

150706

Om 1 veckar, den 14 juli 2015, åker farkosten New Horizons förbi dvärgplaneten Pluto. Nu är det "bara" 8,4 miljoner km kvar. Som jämförelse ligger månen 400 000 km från jorden.

 

Bilden nedan är den senaste kombinationen av LORRI's svartvita, och RALPH's färgade bilder

 

Pluto - Kombination av LORRI's svartvita, och RALPH's färgade bilder

 

Följ på NASAs webbplats New Horizons.

 

// Per Sanderford 150706

UPP

 

150703

Om 12 dagar, den 14 juli 2015, åker farkosten New Horizons förbi dvärgplaneten Pluto. Nu är det "bara" 16 miljoner km kvar. Som jämförelse ligger månen 400 000 km från jorden.

 

Bilden nedan är en kombination av LORRI's svartvita, och RALPH's färgade bilder

 

Pluto - Kombination av LORRI's svartvita, och RALPH's färgade bilder

 

Följ på NASAs webbplats New Horizons.

 

// Per Sanderford 150703

UPP

 

150702

Om 12 dagar, den 14 juli 2015, åker farkosten New Horizons förbi dvärgplaneten Pluto. Nu är det "bara" 16 miljoner km kvar. Som jämförelse ligger månen 400 000 km från jorden.

 

Bilderna är tagna av LORRI-kameran i slutet på juni. I de sista bilderna i animeringen börjar man tydligt se planetytan.

 

Följ på NASAs webbplats New Horizons.

 

// Per Sanderford 150702

UPP

 

150622

Äventyren i rymden fortsätter.

 

Landaren Philae på komet 67P Churyumov-Gerasimenko, stor som ett kylskåp ungefär, har börjat sända data igen. Den vaknade för ca en vecka sedan.

Den har legat i mycket solskugga sedan november 2014. Den har varit vaken vid ytterligare ett tillfälle mellan november och idag, och samlade då in data. Den gången kunde den inte sända något till sonden Rosetta. Man vet också bättre var på kometen Philae sitter. Rosetta har sett en ljus fläck på kometens lilla lob, som inte varit synlig tidigare. Sannolikt är det Philae som setts.

 

Landaren berättar att kometen inte är så lös och mjuk som man trott. Ett tunt lager grus, och under det vatten-is. Platsen den står på är hård som genomfrusen is, och MUPUS-instrumentet ombord kunde inte borra särskilt djupt. Den stora uppgiften är att borra och noga analysera den kemiska sammansättningen. Det finns en liten ugn ombord för denna uppgift.

 


 

Om tre veckor, den 14 juli 2015, åker farkosten New Horizons förbi dvärgplaneten Pluto på ca 10 000 km avstånd.

 

Den närmsta tidtabellen är denna:

 

24 juni Fönster för korrektion av banan (TCM)
30 juni Fönster för korrektion av banan (TCM)
4 juli Sista fönstret för korrektion av banan (TCM)
12-13 juli Sista pre-flyby datan skickas till jorden (P-2 och P-1)
14 juli Närmast Pluto

 

Följ på NASAs webbplats New Horizons.

 

New Horizons väg genom solsystemet

 

Pluto och Charon 28 maj 2015

 

// Per Sanderford 150622

UPP

 

150523

Forskare fortsätter ta fram nya bilder på solen ur data från NASA's sond Solar Dynamics Observatory SDO.

 

På sonden finns Atmospheric Imaging Assembly AIA, som fotograferar solen i 10 olika våglängder. Vart och ett visar saker man annars inte kan se. Här finns också Helioseismic and Magnetic Imager HMI, som ser våglängden 6173 Ångström.

 

Med HMI "ser" man dels ljudvågor, som berättar vad som händer inuti solen. Dels ser man solens komplexa magnetfält. Det gör att man idag bättre kan koppla aktivitet på ytan med aktivitet i solens inre.

 

På denna bild av en mycket stor grupp solfläckar, gjord av lite äldre originalbilder tagna 24 oktober 2014, har man kombinerat AIA 171 (våglängd 171 Ångström) och HMI. Med lite skärpa framträder magnetfälten som tunna vita streck/trådar. Blått resp gult är magnetiskt plus och minus. Solfläckarna är magnetiska poler.

Klicka på bild för förstoring

 

// Per Sanderford 150523

UPP

 

150503

Ny bild på Pluto och Charon.

 

Denna gång fotograferad med Long Range Reconnaissance Imager LORRI, på farkosten New Horizons.

 

LORRI är en kamera med 1024×1024 px monokromatiskt (svartvitt) CCD-chip, och teleskop 208.3 mm apertur, vilket ger en upplösning / vinklar ner till 5 µrad (~1 asec). Teleskopet är av typen Ritchey–Chrétien, samma som vi har i lilla observatoriet i Åkesta.

 

Bilden ingår i en serie som togs mellan 12:e och 18:e april, avstånd mellan 104 och 111 miljoner kilometer. De skickas obearbetade till jorden. Det vi ser nu är resultatet av efterbehandling med dekonvolution (äv. omvänd faltning, eller inversfiltrering). Det är en matematisk "tvätt"-metod, som används för att öka skärpa och få en tydligare bild, utan att förstöra grunddata.

 

Det bekräftas nu att dvärgplaneten har rätt skarpt avgränsade mörka och ljusa fält i sin ytstruktur. Pluto lutar 118 ° mot solsystemets banplan, vilket gör att vi bara kan se ett polområde åt gången, just nu det norra. (Samma med planeten Uranus, som lutar nästan lika mycket, 98°). Det större vita området i bilden kan vara en is-kalott på Plutos nordpol.

 

I mitten på juli 2015 åker farkosten förbi Pluto, på ca 12 500 kilometers höjd.

 

// Per Sanderford

UPP

 

150414

Bilden har tagits med sonden New Horizons teleskop plus färgkamera kallad Ralph, den 9 april. Den laddades ner till Jorden dagen efter, den 10 april.

 

Ralph består av två bildkanaler. En för synligt ljus med CCD-kamera, och en nära infraröd bild-spektrometer i våglängdslområdet 750-1400 nanometer.

 

Den har inte bearbetats färdigt, och mer arbetade versioner av bilden kommer inom kort.

 

Man ser tydligt både dvärgplaneten och månen Charon, månen stor som Spanien, och dvärgplaneten stor som fyra Spanien. Avståndet är 115 miljoner kilometer, samma som mellan solen och planeten Venus.

 

Det är ännu för stort avstånd för att se detaljer, men man anar deras skiftande ljusa och mörka fält.

 

// Per Sanderford 150414

UPP

 

150403

Imorgon 4 april 2014, har vi en total månförmörkelse. Månen blir kopparröd. Fenomenet är ganska vanligt, och detta tillfälle är det tredje i en rak serie på fyra. Nästa totala månförmörkelse sker den 28 september 2015.

 

Det finns ett fysikaliskt fenomen som kallas Rayleigh-spridning [rei-li]. Den beskriver hur elektromagnetisk strålning, bland annat synligt ljus, sprids i gasformig, fast, eller flytande materia. Fotoner "studsar" som kulan i ett Flipper-spel mot partiklar / atomer, som i sin diameter är ca 10 % av fotonens våglängd. I vår atmosfär, som har mycket kväve och syre, sprids korta våglängder av ljuset snabbare.

 

Violett sprids först, sedan blått, grönt, gult, orange / brandgult och till sist rött. En stor del av dessa långa våglängder passerar också jordatmosfären, och kommer ut på andra sidan. Jordens gravitation böjer också ljuset en aning.

 

Det är detta brandgula och röda ljus som träffar månen.

 

Denna spridningseffekt förklarar också våra vackra röda solnedgångar, varför vulkaniskt material i atmosfären kan göra den röd i flera år (t. ex. Krakatau-utbrottet 1883-1888), och varför vår himmel är blå. Kväve- och syre-atomens diameter är 10 % av det blå ljusets våglängd, och på grund av den stora mängden sprids det blå ljuset mest av allt. Saturnus måne Titan har en atmosfär med mest kväve och metan som regnar ner, därmed är den månens atmosfär grön sett från ytan och upp.

Månen passerar jordens röda "skugga".
Image Credit: Tom Ruen 2014

 

 

Illustration av ljusets spridning och månförmörkelse.

 

// Per Sanderford 150403

UPP

 

150401

Kan vår sol förmörkas samtidigt av två himmelsobjekt?

 

Fredagen den 20 mars 2015 fick ett smalt bälte över bl.a. Färöarna och Spetsbergen uppleva en total solförmörkelse.

 

Andra närliggande delar av jordytan upplevde samtidigt en partiell förmörkelse och för vissa dök det plötsligt upp ett andra objekt som "förmörkade" solen. Det var den Internationella rymdstationen ISS (mer fakta om ISS ges på nästa sida) som under en kort stund - 0.6 sekunder - rörde sig över den synliga delen av solen.

 

Nedanstående bild av solen har tagits i södra Spanien under solförmörkelsen. Det har krävts god planering och lite tur för att kunna ta en serie exponeringar och sätta samman dem till en kompositbild. Den mörka månskivan dominerar högra, nedre delen av bilden. I vänstra övre delen ser man strukturer i solskäran och en s.k. solprominens som kastas ut över solens kant. [En prominens består av heta joniserade gaser - s.k. plasma - som lämnar solens yta med hastigheter på mellan 500 km/s och 1000 km/s och når en höjd av bortåt 800 000 km över solytan.]

 

 

Fakta om ISS (förkortning av International Space Station, Internationella rymdstationen)

 

ISS är en rymdstation ägd av USA, Ryssland, Kanada, Japan och några europeiska länder. Den är en efterföljare till USA:s Skylab och Rysslands Mir. Detta internationella projekt kan ses som en symbol för det kalla krigets (och därmed rymdkapplöpningens) slut.

 

Dess första sektion sattes i omloppsbana 1998. Efter 2 november 2000 har stationen varit bemannad med minst 2 besättningsmän och efter 2009 normalt bemannad med minst 6 personer. Transporter till och från ISS har skötts framför allt av Rysslands och USA:s rymdfärjor men även av raketer från ESA och Japan.

 

Rymdstationen är 73 m lång och 109 m bred och har en boyta på 360 m2. Den väger drygt 300 ton och har en omloppstid på 91 min. Dess höjd över jordytan varierar mellan 340 och 400 km.

 

Stationen har fått mycket kritik på grund av sin höga kostnad, uppskattningsvis 100 miljarder dollar.

 

Bild av solens korona tagen på Spetsbergen vid totala solförmörkelsen 20/3 2015

 

Bilden är sammansatt av ett flertal bilder tagna med olika exponeringstid för att få fram mer detaljer

 

// Alf Borgström 150401

UPP

 

130326

Nu när våra byggprojekt äntligen är klara i Åkesta, vill vi sätta igång med aktiviteter för föreningens medlemmar.

För närvarande har vi en idé om fem grupper/aktivitetsområden:

  • medlemsaktiviteter
  • guideverksamhet
  • hantverksgrupp
  • observationsgrupp
  • ungdomsgrupp

Vi vill särskilt hålla fram att nybörjare kan vara med i alla grupper!

Medlemsaktiviteter
Aktiviteter oavsett väder, medlemsmöten, studieresor, Star Parties, observationskvällar av enklare slag, lära sig stjärnhimlen/navigera, fältkikare med mera.

Guideverksamhet
Utåtriktad verksamhet, främst gruppvisningar för skolor och allmänhet på observatoriet.

Hantverksgrupp
Underhåll och skötsel av observatoriet.

Observationsgrupp
Titta ut i rymden med okular eller kamera i Urania, och den nya tekniken som finns där.

Ungdomsgrupp
Aktiviteter för de unga i VARF.

Självklart kan man ingå i flera grupper.

Vi vill nu fånga Ert intresse för dessa olika aktiviteter. Det är möjligt att grupper slås ihop, eller delas i ytterligare grupper. Allt beror på medlemmarnas intresse!

Registrera Er på vårt forum, där finns samma meddelande som inlägg att besvara. Registrera er och skriv vilka grupper ni vill vara med i. Man kan också skicka e-post till info@varf.se, om man inte önskar svara offentligt.

Varmt välkomna!

// Styrelsen 150326

UPP

 

150315

2015 kommer att bli dvärgplaneternas år. Sonden Dawn har besökt asteroiden Vesta och har precis lagt sig i bana runt dvärgplaneten Ceres i asteroidbältet. I juni blir det julafton, när sonden New Horizons åker förbi Pluto med sina hittills fem upptäckta månar.

 

Definitionen av en dvärgplanet:

  • ett objekt som ligger i egen bana runt solen
  • är tillräckligt stor för att bli rund av sin egen gravitation
  • har inte städat upp i sin bana runt solen

Dvärgplaneterna har stannat i början av sin utveckling, och är tidskapslar från solsystemets tidigaste historia.

 

Dawn är en liten farkost, med jonmotor. Xenon-gas används som bränsle, som hettas upp med mikrovågor till plasmatillstånd över 1 000 000 °C. Gasen joniseras (blir plus-laddad) när elektronerna släpper från gasatomerna i så hög temperatur, och dessa joner skjuts ut med ca 300 km i sekunden. Ett starkt magnetfält håller plasmat på plats, så farkosten inte brinner upp. Elförsörj-ningen ombord ordnas med solpaneler.

 

Sonden sköts upp 2007, låg först i omloppsbana runt asteroiden Vesta från juli 2011 till september 2012, och ligger nu sedan 6 mars i omloppsbana runt Ceres. Det är första gången en sond har varit i omloppsbana runt två olika objekt. Data från Vesta bearbetas fortfarande, och datainsamling från Ceres har precis börjat.

 

Asteroidbältet mellan planeten Mars och Jupiter är en ring av material som blivit kvar sedan solsystemet bildades. Solens och Jupiters gravitation har dragit i materialet, så att de planetesimaler, och senare protoplaneter, som började bildas här, inte kunde byggas färdigt i vanlig ackretionsprocess. De fick en högre hastighet i sina banor, och i kollisionerna har de slagits sönder, istället för att byggas upp till större objekt.

 

Det största objektet i bältet är Ceres, 950 km i diameter. Man tänker sig att den har stenkärna, och en mantel av is. Flera platser som sprutar ut vattenånga (sublimerad) upptäcktes i januari 2014, och det finns en mycket tunn atmosfär av vattenånga. Många vita fläckar har setts i centrum av olika kratrar. Den starkaste har tidigare setts av Hubble-teleskopet, och nu visar det sig att det är två vita fläckar. Vad detta är vet man ännu inte, gissningsvis är det is som reflekterar solljus. Järnspat (siderit) och dolomit har redan upptäckts på den isiga ytan.

 

New Horizons, namngiven efter de nyupptäckta månarna Nix och Hydra, är snart framme vid Pluto. Denna farkost är mindre än Dawn, och den sköts upp 2006. Denna farkost drivs av små hydrazin-motorer, ett energirikt men ganska giftigt ämne. Elförsörjningen ombord är av RTG-typ (radioisotopgenerator), som omvandlar värme från radioaktivt sönderfall till elektrisk spänning genom Seebeck-effekten. Tidigare sonder som använt denna elteknik är några av de mest framgångsrika utforskningarna, som någonsin gjorts. Bland annat Viking, Voyager, Pioneer, Galileo, och Cassini-Huygens.

 

De första fotografierna av Pluto har trillat in, här till höger en fotosekvens på ca 200 miljoner kilometers avstånd. I april/maj kommer de första fotografierna, som ger en ganska bra uppfattning om hur ytan egentligen ser ut. I bildsekvensen ser man tydligt Plutos och Charons "dans". Pluto ligger inte stilla, som man kan tro, utan masscentrum (eng. barycenter) ligger i rymden mellan dem. Det beror på att Charon är stor i förhållande till Pluto, så månens gravitation drar starkt i dvärgplaneten.

 

Här nedan en serie av Hubble-teleskopets bästa bilder av dvärgplaneten. Nu blir det intressant att jämföra, hur väl Hubble har lyckats fånga Pluto. Är bilderna nära, eller helt åt skogen? I sommar vet vi.

 

 

 

 

Sonden Dawn i produktion

 

 

Ceres fotograferad av sonden Dawn 2015

 

 

Sonden New Horizons i produktion

 

 

Pluto fotograferad av New Horizons januari 2015

 

// Per Sanderford 150315

UPP

 

150301

Solar Dynamics Observatory (SDO) är ett NASA-projekt med uppdrag att observera solen. Uppskjutningen av det 3 ton tunga rymdskeppet skedde 11 februari 2010. Den primära uppgiften var ursprungligen planerad att pågå under fem år, men förväntas nu pågå i tio år.

 

 

 

SDO är ett 3-axlig stabiliserad rymdskepp , med två solpaneler och två höga antenner. Farkosten är utrustat med tre instrument:

 

Extreme Ultraviolet Variation Experiment (EVE) byggd i samarbete med University of Colorado i Boulder 's Laboratory for Atmospheric och rymdfysik (LASP),

 

Helioseismic Magnetic Imager (HMI) byggd i samarbete med Stanford University

 

och Atmospheric Imaging Assembly (AIA) byggd i samarbete med Lockheed Martin Solar & Astrophysics Laboratory . Data som samlas in av farkosten görs tillgängliga så snart som möjligt, efter att den tagits emot

Målet med SDO är att förstå påverkan av solen på jorden och jordnära rymden genom att studera solens atmosfär i många våglängder samtidigt. SDO har undersökt hur solens magnetfält genereras och är strukturerat och hur detta lagras. Man studerar hur magnetisk energi omvandlas och släpps ut i heliosfären och i rymden, , hur energirika partiklar sänds ut (solvinden), och hur solstrålningen varierar.

 

Bilden till höger visar ett område på solen som liknar en ros. Bilden togs i oktober 2014 i rött ljus (från väteatomer).i ett aktivt område på solen. Rosens ”kronblad” utgörs av het plasma som pressats samman i rör av starka magnetfält och liknar fibrer (kallas fibrils).. Många av dem har en utsträckning längre än jordens diameter. I centrala området ser man ändarna på dessa ”fibrils” men längre ut ser man dem krökta.

 

När man ser dem på solens kant kallas dessa jättelika jetstrålar ”spicules”. Deras diameter är ca 500 km, de rör sig med hastigheter på 20 km/s ut från fotosfären och når en höjd på åtskilliga tusen kilometer.

 

// Alf Borgström 150301

UPP

 

150208

Kallelse Årsmöte 2015

 

Söndag 22 februari klockan 14.OO

 

Vi har bytt lokal för årsmötet, och istället för observatoriet i Åkesta kommer vi att vara hos ABB Free Innovators AFI centralt i Västerås.

 

De håller till på Utvecklingsgränd 17, inne på Tengnérområdet nära trafikplats Emaus-motet. Gott om parkeringsplatser finns, hiss till översta våning.

 

14.OO Sedvanliga årsmötesförhandlingar
15.OO Fil. dr. Sofia Ramstedt från Uppsala univsersitet föreläser:

 

"Jättar i rymden och på jorden"

 

Döende jättestjärnor och radioteleskopet ALMA. Hennes specialområde är AGB-stjärnor.

 

Varmt välkomna!

 

// Webmaster 150208

UPP

 

150130

Medlemsmöte

 

Torsdag 5 februari klockan 19.OO på observatoriet i Åkesta

 

Efter 7 års arbete är nu det stora observatoriet äntligen färdigt!

 

Det finns nu en observationsgrupp, som denna kväll presenterar observatoriet och ger en försmak på vad vi kan göra med den nya tekniken.

 

Här nedan och till höger ett axplock bilder i både svartvit och färg, och ett exempel på stjärnspektra. Det är bilder för att testa och experimentera med utrustningen.

 

Varmt välkomna!

 

 

// Webmaster 150130

UPP

 

150122

Kallelse Årsmöte 2015

 

Söndag 22 februari klockan 14.OO

 

Plats är observatoriet i Åkesta. Föranmälan är obligatorisk till info@varf.se.

 

Motioner skall vara styrelsen tillhanda senast måndag 16 februari, skickas till info@varf.se.

 

De håller till på Utvecklingsgränd 17, inne på Tengnérområdet nära trafikplats Emaus-motet. Gott om parkeringsplatser finns, hiss till översta våning.

 

14.OO Sedvanliga årsmötesförhandlingar
15.OO Fil. dr. Sofia Ramstedt från Uppsala univsersitet föreläser:

 

"Jättar i rymden och på jorden"

 

Döende jättestjärnor och radioteleskopet ALMA. Hennes specialområde är AGB-stjärnor.

 

Varmt välkomna!

 

// Webmaster 150122

UPP

 

 

Uppdaterad: 06 apr 2016 E-post till VARF se sidan KONTAKTA OSS Original space images courtesy NASA and JPL
VARF © 2007-2014