NYHETER 2014

2016 2015 2014 2013 2012 2011 2010 2009 2008

 

141214

En av årets bästa meteorskurar är Geminiderna. Maximum beräknas inträffa natten mellan den 14-15 december (söndag-måndag). Stjärnfallen kan ses hela natten, under perfekta förhållanden kan man se upp till 70 meteorer i timmen.

 

Geminiderna är meteorider som asteroid 3200 Phateon har lämnat efter sig, den har samma heliocentriska bana. Det gör dem till ett av två kända stjärnfall som inte kommer ifrån en komet. Den andra är Quadrantiderna i januari.

 

Svärmen observerades för första gången på 1860-talet. Man ska inte titta mot radianten vid stjärnan Castor i Tvillingarnas stjärnbild för att fånga stjärnfallen, utan man väljer den mörkaste delen av himlen och ganska högt upp för att maximera antalet man ser.

 

Lite begrepp att reda ut, vi har dessa geologiska flygetyg:

  • asteroid - större bumling av sten och metaller ute i rymden
  • komet - stor smutsig snöboll, består av is och små mängder sten/metall
  • meteorid - liten asteroid ute i rymden
  • meteor - en asteroid eller meteorid när den flyger genom jordens atmosfär
  • bolid - extra ljusstark meteor, deras sammansättning av is/sten/metall är okänd
  • meteorit - bitar av asteroider eller meteorider vi kan hitta på jordytan

Sällsynt bra foto på luftbrisad av en geminid.

Wally Pacholka, Mojaveöknen, U.S.A., 091214

// Per Sanderford, Webmaster

UPP

 

141207

I januari 2006 skickade vi upp sonden New Horizons, som ska besöka dvärgplaneten Pluto och andra bollar längre ut i vårt yttre solsystem. Den kommer fram i juli nästa år, och har legat i dvala tills nu.

 

Igår 6 december vaknade den, och den mår bra.

 

Detta är de sista bollarna att undersöka i vårt solsystem, och de är många. Dvärgplaneterna här ute är geologiskt stora kommeter, och består av mycket fruset vatten och frusna gaser tillammans med lite sten och metaller.

 

Det som gör dem till dvärgplaneter är att de inte har städat upp i sina banor runt solen, de är små, och de har oftast mycket oregelbundna banor.

 

Det kommande halvåret blir det mycket om Pluto i nyhetsflödet. De första bilderna kommer relativt snart vill jag misstänka.

 

Pluto-systemet är idag en förhållandevis okänd del av vårt solsystem. Kunskaperna vi har baseras i stort på Hubble-teleskopets, i det här fallet, begränsade förmåga. Vad finns då att berätta om denna sällsamma värld?

 

För närvarande känner vi till sex objekt i systemet. Pluto och de fem månarna Charon, Nix, Hydra, Kerberos och Styx. Dessa två sista upptäcktes 2011 och 2012. Banan är mycket excentrisk, dvärgplaneten pendlar som en jo-jo mellan 4,5 och 7,5 miljarder km från solen. Ibland går den alltså innanför isjätten Neptunus bana. Även inklinationen är stor, banan lutar 17 ° mot övriga sol-systemets plan. Omloppstiden är 248 år.

 

Pluto och Charon är binära objekt, d. v. s. tyngdpunkten ligger i rymden mellan dem. Pluto är en liten kropp, som upptäcktes 1930 av Clyde TombaughLowell-observatoriet i Arizona, U.S.A. Den är 2 300 km i diameter, mindre än vår måne med sina 3 474 km. Med en densitet på ca 2 g/cm3 (jordens är 5,5 g/cm3) består Pluto inte enbart av sten och metaller, utan här finns också 30-50 % is av olika sorter. Geologiskt sett är Pluto-systemets objekt alltså mest lika kometerna.

 

Pluto har en varierande yta med ganska skarpt avgränsade ljusa, mörka och färgade fläckar. Man har identifierat ämnen som vatten, kväve, kolmonoxid, och metan. Den ytterst tunna astmosfär som finns består av kväve, och dess täthet varierar med avståndet från solen. Närmare solen är den tätare, längre bort kondenserar den och tunnas ut. Temperaturen på ytan går som mest ner mot -240 °C, 33 K.

 

Charon är av allt att döma en miniatyr av Pluto. De övriga fyra månarnas utseende och sammansättning vet man ännu inte så mycet om. Sannolikt består de av lite sten och metaller, och samma isar, som Pluto och Charon.

 


Hubble-teleskopets bästa bilder på dvärgplaneten Pluto



Pluto-systemet som vi känner till idag

 


Illustration av Pluto och Charon

Nästa sommar blir det julafton för astronomer. Sonden kommer inte att gå i omloppsbana runt dvärgplaneten, utan åker förbi på ca 10 000 km avstånd. Efter detta fortsätter den vidare ut bland Kuiperbältets kometer, och resan pågår till 2026.

 

// Per Sanderford, Webredaktör 141207

 

UPP

141130

Svarta hål är ett spännande ämne, särskilt bland våra yngre besökare på observatoriet. Den första tanken på att de kunde finnas kom redan 1783 från engelsmannen John Michell. De kallades först svarta stjärnor, objekt med så stor massa att de blev osynliga.

 

Begreppet "svarta hål" myntades av en kvinnlig journalist, Ann Ewing, i januari 1964. Relativitetsteorin, efter berömda förbättringar gjorda av Albert Einstein 1915, hade sedan länge förutspått massiva objekt formade ur kollapsade stora stjärnor.

 

Enkelt förklarat är svarta hål större stjärnor som har "dött", de har rasat ihop av sin egen gravitation. I centrum av en stjärna pågår fusion, en process där atomer trycks ihop. Alla stjärnor börjar med fusion av väte, det enklaste av alla grundämnen. Energi frigörs (gammastrålning) och grundämnet helium bildas. Helium har större massa, och genererar därmed en större gravitation.

 

Till slut blir större stjärnors kärna så tung av denna kärnsyntes, att gamma-strålningstrycket utåt blir för litet och stjärnan kollapsar i en supernova. I supernova-ögonblicket omvandlas ämnen till ännu tyngre grundämnen, exempelvis svavel, järn, kisel och uran. Den kärna som blir kvar är antingen en neutronstjärna, eller ett svart hål.

 

Det finns två typer av svarta hål: stellära och supermassiva. De stellära är jämförelsevis unga, mycket små och ligger utspridda i galaxerna, de roterar runt i galaxer tillsammans med stjärnor och nebulosor. De supermassiva finns i stora galaxers centrum, de flesta är mycket gamla och sprungna ur första generationens stjärnor för strax över 13,8 miljarder år sedan. Att de blivit massiva beror på att det finns/har funnits tätt med stjärnor i centrum, som de har mumsat i sig av under många miljarder år.

 


Andromeda i synligt ljus och röntgen



Illustration av svart hål som gravitationslins

När man 1969 hade bekräftat existensen av neutronstjärnor, fick svarta hål-jakten mer vatten på sin kvarn och forskningsmedel strömmade till. Den första kandidaten upptäcktes redan 1964 i Svanens stjärnbild, Cygnus X-1, 6 000 ljusår från solen. Man visste inte vad det var förrän 1971 och mer data som bekräftade 1973. Den var och är en stark källa av röntgenstrålning.

 

Vår egen galax Vintergatan har ett supermassivt svart hål i sitt centrum. Idag inte aktivt, då alla stjärnor tillräckligt nära redan ätits upp. Från jorden sett har vi 3000 ljusår till närmaste svarta hål-kandidat, dubbelstjärnan A0620-00 i Enhörningens stjärnbild. Vi är helt trygga för lång tid framöver. Men vad kan man säga om hur de egentligen ser ut?

 

För den nya biofilmen Interstellar tog man hjälp av en forskare, Kip Thorne, professor i teoretisk fysik, för att försöka visualisera maskhål och svarta hål. Han har utgått helt från Einsteins ekvationer, och skapat nya ekvationer för hur ljus utanför hålets händelsehorisont (hålets kant) beter sig. Händelse-horisonten fungerar som gravitationslins, och visar vad som finns bakom.

 

Om det svarta hålet har en ackretionsskiva, roterar det innersta materialet så snabbt att det börjar lysa. Det är här röntgenstrålningen kommer in - den sänds inte ut av hålet, utan från materien på väg in. I synligt ljus får man en Saturnus-liknande formation. Övre bågen visar ackretionsskivans ovansida belägen bakom hålet, den undre bågen visar skivans undersida bakom hålet.

 

Det slutade med detta vackra resultat, den bästa vetenskapliga visualisering vi har för närvarande:

 

 

// Per Sanderford, Webredaktör 141130

 

UPP

141122

Efter 57 timmar på komet 67P/Curyumov-Gerasimenko hade landaren Philae utfört alla mätningar / experiment man planerade för besöket på ytan. Alla data har överförts till jorden, via Rosetta-sonden. Vi vet nu till exempel hur det lät när landaren satte sig på / skrapade i kometen vid första kontakt.

 

En stor framgång, med tanke på att allt har gjorts med batteridrift. Landaren satte sig i solskugga, och har försökt vända sig för att solpanelerna ska komma åt solljus, men det har inte lyckats. Tragokomiskt nog vet man ännu inte exakt var på kometen Philae sitter. Det har inte gått att hitta den med Rosettas kameror, men förr eller senare hoppas man att den ska dyka upp på bildrutorna.

 

Just nu är Philae i dvala/inaktiv. När kometen närmar sig solen hoppas man att ljus ska nå solpanelerna, och väcka den till liv igen. Ett berg av data finns nu för forskarna att bita i, de har att göra lång tid framöver. Allteftersom material bearbetas, kommer det att kablas ut över världen.

 

Nuvarande landningsplats

 

Sonden Rosetta, som återvänt till omloppsbana 30 km från kometen, går nu in i sin fullt aktiva fas.

 

All denna "dramatik" sker 28 ljusminuter från jorden, d.v.s. det tar radiosignalerna 28 minuter att färdas avståndet mellan sond och jord. Det är ca 750 miljoner kilometer, samma som till planeten Jupiter.

 

// Per Sanderford, Webredaktör

 

UPP

141114

Den lilla landaren Philae har stött på problem. Den satte sig i solskugga, vilket gör att solpanelerna för närvarande inte kan samla in nödvändig energi.

 

Batterierna ombord har kraft för ca 60 timmars aktivitet, och nu fokuserar man på de mest nödvändiga undersökningarna. Natten nu mellan fredag 14/11 och lördag 15/11, söker man kontakt med landaren igen, och då kan det fastställas om det hittills insamlade materialet kan förmedlas till jorden.

 

Philae landade tre gånger. Efter första kontakt lyfte den från ytan igen, och var på flykt i nästan två timmar i hastighet 38 cm/s. Den flyttade sig då ca 1 km från den landningsplats man noga valt ut. Det är av detta skäl den hamnade i solskugga. Sedan lyfte den igen, flög i sju minuter i 3 cm/s, och landade en tredje gång på sin nuvarande plats.

 

Kometens gravitation är mycket svag, så landaren kan lätt åka ut i rymden igen. Om en människa gjorde ett vanligt hopp, vore det tillräckligt för att aldrig kunna ta sig tillbaka till kometens yta.

 

Vid första kontakt avfyrades inte de två harpunerna att fästa med, som tänkt. Tur i oturen, nu finns möjligheten att flytta den igen. Ett andra hopp är nu riskabelt med den låga energinivån, så man har beslutat fokusera på de viktigaste analyserna. Philae har till exempel redan borrat sig ner. Den första kontakten startade också automatiskt flera analyser. Data finns om motstånd och temperatur, ytan påminner om hård skare på snön. Ytan är hårdare än forskarna väntat sig.

 

Perihelion (position närmast solen) nås i augusti 2015, och om kometen överlever solpassagen var det tänkt att mätningarna skulle fortsätta till december. Detta kan nu ha gått om intet. Rosettas mätningar är dock fortfarande ohotade. I sin bana runt kometen kan den fortfarande ge alla data, som man har planerat för den. 

 

Kometen från 40 meters höjd

 

 

Den senaste landningsplatsen

 

// Per Sanderford, Webredaktör

 

UPP

141112

Philae landade ikväll klockan 18.03 svensk tid, på komet 67P/Churyumov-Gerasimenko. Landaren hade först lite motorproblem, men allt ser nu ut att ha gott väl.

 

Signaler från Philae gick via Rosetta, och de mottogs samtidigt av ESA’s markstation i Malargüe, Argentina, och NASA’s station i Madrid, Spanien. Bekräftelse kom sedan från ESA’s ledningscentral ESOC i Darmstadt och DLR i Köln, båda i Tyskland.

 

De första data från landaren har också hunnit ramla in. De togs emot av CNES i Toulouse, Frankrike.

 

Båda farkosterna är fullproppade med instrument, tillsammans 21 stycken. Sverige bidrar med två delar av RPC-instrumentet, en IAC jonmass-spektrometer från Kiruna, och två Langmuirprober från Uppsala.

 

Rosetta:

 

Alice Ultraviolet Imaging Spectrometer
CONSERT Comet Nucleus Sounding experiment
COSIMA Cometary Secondary Ion Mass Analyser
GIADA Grain Impact Analyser and Dust Accumulator
MIDAS Micro-Imaging Analysis System
MIRO Microwave Instrument for the Rosetta Orbiter
OSIRIS Rosetta Orbiter Imaging System
ROSINA Rosetta Orbiter Spectrometer for Ion and Neutral Analysis
RPC Rosetta Plasma Consortium (delvis svensk)
RSI Radio Science Investigation
VIRTIS Visible and Infrared Mapping Spectrometer

 

Philae:

 

APXS Alpha Proton X-ray Spectrometer
ÇIVA and ROLIS Rosetta Lander Imaging Systems
CONSERT Comet Nucleus Sounding experiment
COSAC Cometary Sampling and Composition experiment
PTOLEMY Evolved Gas Analyser
MUPUS Multi-Purpose Sensor for Surface / Subsurface Science
ROMAP Rosetta lander Magnetometer and Plasma Monitor
SD2 Sample and Distribution Device
SESAME Surface Electric Sounding Acoustic Monitoring Experiment

 

Perihelion (position närmast solen) nås i augusti 2015, och om kometen överlever fortsätter mätningarna till december.

 

Rosetta fotograferad av Philae,
farkost och en solpanel ses

 

Philae fotograferad av Rosetta,
med utfällda landningsben

 

// Per Sanderford, Webredaktör

 

UPP

141029

Vanligtvis rapporterar vi om framgångar och intressanta succéer. Men rymdforskningen går ibland åt pipan. Och det är farliga saker. Om någon undrar varför man håller sig långt borta från en rakets startplattform, är detta orsaken:

 

 

Wallops Flight Facility i delstaten Virginia, U.S.A., skulle man igår 28 oktober skicka upp en av den nya generationens Antares-raketer med förnödenheter till International Space Station ISS. I starten kan man se bränsle brinna utmed raketens "vänstra" sida. Om bränsleläckage är orsaken, får den utredning som nu tar vid utvisa. En motor gav för lite lyftkraft, och av säkerhetsskäl sprängde man medvetet raketen på ca 200 meters höjd.

 

Antares är en mellanstor amerikansk raket, som började användas 2013. Den är 40 meter hög, 4 meter bred och väger 240 ton. Utrustad med en obemannad lastkapsel som går under namnet Cygnus, bär den last strax över 5 ton.

 

Olyckor vid starter är vanliga. En av de mest spektakulära och obehagliga är katastrofen med rymdfärjan Challenger i januari 1986. Hela besättningen omkom, när tätningen till den stora bränsletanken gav med sig. Apollo 1-kapseln brann upp 1967, och tre astronauter omkom. Detta var dock inte en start, utan ett test på startplattformen. Ariane 5-haveriet 1996 är möjligen det "snyggaste", har kallats världens dyraste fyrverkeri. Uppskjutningen gjordes från Franska Guyana i Sydamerika. Styrsystemet var felprogrammerat, raketen lutade för mycket, bröts sönder och självförstörelsemekanismen aktiverades.

 

En lång rad tyska haverier sågs under utvecklingen av V2-raketerna, och många ryska haverier har också skett genom åren. Bland annat alla de stora N1-raketerna, nummer två 1969 skulle bli den värsta raketsmällen någonsin nära mark. I styrka jämförbar med en mindre atombomb.

 

Ariane 5 självförstörs 1996

// Per Sanderford, Webredaktör 141029

 

UPP

141025

Solen är nu i en mycket aktiv fas. En mycket stor grupp solfläckar har senaste veckan setts på solens södra halvklot, AR2192. Gruppen är nu över 200 000 km bred, större än planeten Jupiter (143 000 km ekvator), den kan ses utan teleskop när solen är på väg ner, nära horisonten. Prova att se med skydd av 

 

SDO HMIIC

SDO AIA 304

SDO AIA 171

 

svetsglas eller solskyddsfilter för teleskop, den kan ses i 4-5 dagar till. Filmerna visar 6 dygn i följd. Spaceweather.com berättar att 21-22 oktober har fläckgruppen AR2192 orsakat en serie av sju facklor (”flares”) i M-storlek, och med tilltagande intensitet. Utbrotten passerade gränsen för X-storlek, med en X1-fackla på eftermiddagen den 22 oktober.

 

Den första filmen i orange HMIIC (Helioseismic Magnetic Imager Intensitygram - colored) visar tydligt hur fläckarna ser ut. Den röda  Atmospheric Imaging Assembly AIA 304 (ultraviolett 30,4 nm våglängd) visar var de mest aktiva zonerna nu finns (orange/vitt), och de största flarerna , vita streck som slår upp. Den gula  AIA 171 ( UV 17,1 nm våglängd) visar lite mer av hur magnetfälten går mellan fläckarna, det är dessa fältlinjer utkastningar som CME, protuberanser, filament, och flarer följer när de slår upp. Se artikel 120124, för mer ingående förklaring till hur solens plasma- och energiutbrott kan orsaka skador i jordens elektriska nät.

 

AR2192 håller på att bli en av de största solfläckarna som någonsin registrerats. Arean närmar sig nu AR0496, den stora solfläcken under föregående solfläckscykel 2001, som täckte 2610 miljondelar av solskivan den 30 oktober 2003. Vid midnatt 22 oktober täckte AR2192 2410 miljondelar. Den största kända registrerades 1947.

 

 

 

 

 

// Per Sanderford, Webredaktör 141025

 

UPP

141019

Ett av de mest historiska rymdäventyren, Rosetta, fortsätter. I stora drag är det två saker man vill veta. Dels mer klarhet i hur vårt solsystems byggmaterial såg ut när det bildades för bortåt 5 miljarder år sedan, dels detaljer om kometernas sammansättning och beteende när de kommer nära solen.

 

Sonden ligger sedan augusti i omloppsbana runt komet 67P / Churyumov-Gerasimenko, och European Space Agency ESA meddelade 14 oktober att landning ska ske kl 09.35 CET den 12 november.

 

Landningsområdet för Philae har valts ut, och landningsprocessen kommer att ta 7 timmar att genomföra från 22,5 km avstånd. Landningen blir mjukast möjliga för att minimera risken att studsa av. Väl på ytan skjuter den ner en liten harpun för att förankra sig. Allt detta sker i ca 50 000 km/h, varför det var nödvändigt att första lägga Rosetta i stabil omloppsbana. På detta sätt är båda farkosterna synkrona med kometens fart.

 

Båda farkosterna är fullproppade med instrument, tillsammans 21 stycken. Sverige bidrar med två delar av RPC-instrumentet, en IAC jonmasspektrometer från Kiruna, och två Langmuirprober från Uppsala.

 

Rosetta:

 

Alice Ultraviolet Imaging Spectrometer
CONSERT Comet Nucleus Sounding experiment
COSIMA Cometary Secondary Ion Mass Analyser
GIADA Grain Impact Analyser and Dust Accumulator
MIDAS Micro-Imaging Analysis System
MIRO Microwave Instrument for the Rosetta Orbiter
OSIRIS Rosetta Orbiter Imaging System
ROSINA Rosetta Orbiter Spectrometer for Ion and Neutral Analysis
RPC Rosetta Plasma Consortium (delvis svensk)
RSI Radio Science Investigation
VIRTIS Visible and Infrared Mapping Spectrometer

 

Philae:

 

APXS Alpha Proton X-ray Spectrometer
ÇIVA and ROLIS Rosetta Lander Imaging Systems
CONSERT Comet Nucleus Sounding experiment
COSAC Cometary Sampling and Composition experiment
PTOLEMY Evolved Gas Analyser
MUPUS Multi-Purpose Sensor for Surface / Subsurface Science
ROMAP Rosetta lander Magnetometer and Plasma Monitor
SD2 Sample and Distribution Device
SESAME Surface Electric Sounding Acoustic Monitoring Experiment

 

Rosetta 65 km från ytan (foto)

 

 

Philae skjuter ut sig från Rosetta (ill)

 

 

Philae har landat (ill)

Perihelion (position närmast solen) nås i augusti 2015, och om kometen överlever fortsätter mätningarna till december.

 

// Per Sanderford

 

UPP

140924

Utforskningen av planeten Mars har fått ny medvind. Måndag 22 september och onsdag 24 september kom två nya sonder fram till planeten, och ligger nu i omloppsbana. Den första är amerikanska MAVEN, den andra är indiska Mangalyaan.

 

MAVENs uppdrag är att bättre reda ut hur planeten förlorade sin täta atmosfär, och därmed det vatten som tros ha funnits i stor mängd. Det ska man försöka göra med fyra undersökningar:

  • avgöra hur förlust av ämnen med låg kokpunkt till rymden har sett ut över flera miljoner år
  • bestämma tillståndet i dagens övre atmosfär, jonosfär, och samspelet med solvinden
  • avgöra med vilken hastighet gas och joner försvinner idag, och klarföra vilka processer som styr detta
  • bestämma mängder/fördelning av stabila isotoper i dagens atmosfär

För detta finns åtta olika instrument ombord.

 

Mangalyaan har två mål i sitt uppdrag:

  • visa att man riktigt billigt kan göra resor i solsystemet, kostnaden 75 miljoner dollar är bara runt 10 % av 670 miljoner dollar för MAVEN. Sonden är byggd helt med inhemsk indisk teknik.
  • studera Mars-ytans morfologi, mineraler och atmosfär

Sonden MAVEN

 

 

Sonden Mangalyaan

 

// Per Sanderford 140924

 

UPP

140808

 

En ny intressant framgång i utforskningen av solsystemet, sonden Rosetta från European Space Agency ESA har nått fram till komet 67P/Churyumov-Gerasimenko.

 

Sonden har namngivits efter Rosetta-stenen från 196 f. Kr. Den innebar att de vackra egyptiska hieroglyferna kunde tydas nästan till fullo. Man tänker nu att sonden på samma sätt ska lösa många av kometernas mysterier. Rosetta kommer att landsätta farkosten Philae, också den namngiven efter fornegyptiska förtecken, en viktig tempelö som låg i södra Nilen.

 

Kometen är kortperiodisk, gör ett varv runt solen på 6,5 år. Bilden visar kometen fotograferad av sondens kamera OSIRIS den 3 augusti, 285 km avstånd (tre gånger sträckan Västerås - Stockholm). Kometen är som mest 4 km från kant till kant.

 

Det har tagit 10 år för Rosetta att nå fram, sträckan blev totalt 6,4 miljarder kilometer, samma som solen-Pluto. Den har rest flera varv runt solen för att få fart ut till asteroid-bältet där kometen just nu passerar. Sonden lades i dvala under resan, och väcktes igen för några månader sedan. Det kan vara riskabelt att stänga av teknik helt under flera år, det har hänt i tidagre projekt att farkosten inte kunnat starta alls. Sonden ligger nu i omloppsbana.

 

Totalt finns 11 olika instrument ombord, bl. a. ett mikrovågsinstrument (MIRO), en ultraviolett spektrometer (Alice), och en jon- och elektron-sensor (IES). Man letar efter ämnen som kolmonoxid, koldioxid, argon, och kväve. Det ger forskarna en bättre bild av hur förhållandena var när solystemet föddes.

 

När Philae har landat börjar en lång forskningsperiod, det är en hel del grundforskning i detta projekt. Rosetta och Philae följer med under minst ett år, meningen är att studera vad som händer när en komet rundar solen. Målen är:

  • nå kometen och följa den till det inre av vårt solsystem
  • observera kometens kärna och koma i omloppsbana
  • landsätta Philae som blir första landningen på en komet (japanska Hayabusa gjorde första landningen på asteroid 2010)
  • mäta den aktivitet som uppträder på kometer nära solen, i perihelion (position närmast solen)
  • observera förändringar som uppstår när kometen lämnar det inre solsystemet

På väg till kometen har man

  • fotograferat komet Tempel-1 (2005)
  • fotograferat Mars vid manöver för ökad gravitationsfart (2007)
  • observerat asteroiderna Steins (2008) och Lutetia (2010)

Vi önskar projektet välgång, och ser fram emot resultaten. Följ projektet på http://rosetta.jpl.nasa.gov/

Komet 67P/Churyumov-Gerasimenko

 

 

Närbild

 

 

Rosetta factsheet

 

// Per Sanderford 140808

 

UPP

140720

Den 16 juli 1969 startade den första resan till månen, som skulle landsätta människor. Apollo 11 med Neil Armstrong, Michael Collins, och Edwin "Buzz" Aldrin ombord, lämnade jorden med den stora Saturn V-raketen.

 

Den 20 juli, idag för exakt 45 år sedan, landade herrarna och skrev historia. Landningen gjordes strax efter klockan 21.00 svensk tid. Michael Collins befann sig ensam i kommandomodulen Columbia, som låg kvar i omloppsbana. På morgonen den 21 juli steg Armstrong och Aldrin ut, och de arbetade på månens yta under 2 ½ timme. Starten tillbaka till jorden gjordes efter totalt 22 timmar på månytan.

 

För att få med ca 40 kg månsten och grus, slängde man ut alla onödiga saker för att få lägre startvikt, bl. a. den svenska Hasselblad-kamera man tagit alla bilder med. Sverige har alltså redan del i nedskräpningen av månen. Alla tre månfararna kom hem till jorden levande, och fick prata med president Nixon genom glasruta i karantän. Man visste ingenting om farliga virus eller andra mikrober på månen.


Tekniskt var det en stor framgång. Ryssarna hade redan kraschat/landat flera farkoster på månen (Luna-serien), men ingen bemannad landning. Amerikanerna blev stolt de första, och sista, med detta inslag i rymdforskningen. Amerikanerna gjorde fem landningar till, Apollo 17 den sista 1972.

 

Apollo 11 var en del av det stora Apollo-programmet 1961-1972. Programmet hade elva bemannade uppdrag, som sköts upp från Kennedy Space Center i Florida, U.S.A. Det första uppdraget slutade i katastrof, när kapseln med astronauterna Virgil "Gus" Grissom, Ed White och Roger Chaffee blev totalt genombränd inuti, under ett test på uppskjutningsplattformen.

 

Detta gjorde att man nu gick fram försiktigt. Apollo 4-6 var obemannade testuppskjutningar. Apollo 4 sköts upp med Saturn V-raketen, jungfrufärden för denna 110 meter höga raket. Apollo 7 var det första bemannade uppdraget, och testade systemet i omloppsbana runt jorden. Apollo 8 fortsatte testerna i omloppsbana runt månen. Apollo 9 testade månlandaren i omloppsbana kring jorden, och Apollo 10 i omloppsbana kring månen. Apollo 11, som till sist landade med människor, var också ett testuppdrag.

 

Vinsten var dock inte bara de tekniska framgångarna, utan den kunskap man fick ut av allt arbete. Vi fick svar på frågor, som inte hade kunnat besvaras på annat sätt under sent 1960-tal. Ryssarna fick inte ner prover förrän september 1970. Totalt samlades 382 kg material in från månytan under hela Apollo-programmet, och förvaras idag i valv på Lunar Sample Laboratory Facility (LSLF), Houston, Texas.

 

En sak var att man i månsten kunde följa solens utveckling under 4,5 miljarder år. Ingen filtrerande atmosfär, så strålningen har satt rent avtryck i stenen, och skapat ett "register" över solens historia.

 

Våra metoder för radiologisk datering blev bättre. Eftersom ingen erosion existerar på månen, berättar detta material om solsystemets, jordens, och månens allra tidigaste geologiska historia. I månstenen finns t. ex. syre-isotoper identiska med jorden, ytterligare bevis och stöd till teorin att månen skapades ur en planetkollision med oss (den hypotetiska planeten Theia, mångudinnan Selenes mor i grekisk mytologi). Även speciella zink-isotoper, som bara kan förekomma efter kollisioner avsevärt större än asteroid- och kometnedslag, finns också i månstenen.

 

En annan del var utplacering av reflexer, som vi sedan dess har använt för att mäta avståndet till månen med laserljus (LIDAR). Idag vet vi att månen är på väg bort från jorden med ca 35 mm per år, men den kommer aldrig att lämna oss. Om 50 miljarder år skulle den nå resonans med jordens rotation, och närma sig igen. Möjligen förstörs båda långt tidigare, när solen blir en röd jättestjärna om "bara" 5 miljarder år.

Neil Armstrong, Michael Collins, och Edwin Aldrin.

 

 

Månlandaren LM Eagle

 

 

Månlandarens underdel sedd från LRO 2009 

 

 

"Buzz" Aldrins eget fotspår

 

// Per Sanderford 140720

 

UPP

140517

Planeten Jupiters stora röda fläck är en anticyklon storm, en uppåtgående virvel runt ett högtrycksområde, och större än jorden.

 

I dagarna har den fotograferats av Hubble-teleskopet HST i sin allra minsta storlek någonsin, 16 400 km. Sonderna Voyager 1 och Voyager 2 mätte den 1979 till 23 200 km. Med HST fick man 1995 en bredd på 21 000 km och 2009 en på 17 800 km. Uppskattad storlek under 1800-talet var över 40 000 km, men kvalitén på den tidens optik gör bestämningen osäker. (Vår jord är 12 756 km bred vid ekvator.)

 

2012 upptäckte amatörastronmer att fläcken började minska i allt högre takt, och formen har ändrats från oval till cirkulär. Nya detaljerade observationer visar hur små virvlar se ut att "mata" stormen. Hypotesen är att dessa virvlar är en del av orsaken till den allt högre takten på fläckens förändringar, de kan påverka dess inre dynamik och energiflöden. Det går ännu inte att avgöra om virvlarna tillför eller drar rörelsemängd ut ur anticyklonen.

 

Som man ser på den rörliga bilden är Jupiters atmosfär extremt komplex, och därför både rolig och intressant att studera. Tekniken vi idag har på observatoriet i Åkesta, är mer än god nog för att studera både Jupiters och Saturnus yta.  

Jupiters fläck förändrad

 

 

Jupiters molnrörelser (7,8 MB)

 

Klicka på bilderna för högupplösta versioner.

 

// Per Sanderford 140517

 

UPP

140419

För några dagar sedan, den 15 april, hade vi en total månförmörkelse, månen blev kopparröd. Fenomenet är ganska vanligt, och detta tillfälle var det första i en rak serie på fyra stycken. Nästa totala månförmörkelse sker den 8 oktober 2014, sedan 4 april 2015, och 28 september 2015.

 

Några intresserade har hört av sig till oss, och frågat varför månen blir just kopparröd.

 

Det finns ett fysikaliskt fenomen som kallas Rayleigh-spridning [rei-li]. Den beskriver hur elektromagnetisk strålning, bland annat synligt ljus, sprids i gasformig, fast, eller flytande materia. Fotoner "studsar" som kulan i ett Flipper-spel mot partiklar / atomer, som i sin diameter är ca 10 % av fotonens våglängd. I vår atmosfär, som har mycket kväve och syre, sprids korta våglängder av ljuset snabbare.

 

Violett sprids först, sedan blått, grönt, gult, orange / brandgult och till sist rött. En stor del av dessa långa våglängder passerar också jordatmosfären, och kommer ut på andra sidan. Jordens gravitation böjer också ljuset en aning.

 

Det är detta brandgula och röda ljus som träffar månen.

 

Denna spridningseffekt förklarar också våra vackra röda solnedgångar, varför vulkaniskt material i atmosfären kan göra den röd i flera år (t. ex. Krakatau-utbrottet 1883-1888), och varför vår himmel är blå. Kväve- och syre-atomens diameter är 10 % av det blå ljusets våglängd, och på grund av den stora mängden sprids det blå ljuset mest av allt. Saturnus måne Titan har en atmosfär med mest kväve och metan som regnar ner, därmed är den månens atmosfär grön sett från ytan och upp.

Månen passerar jordens röda "skugga".
Image Credit: Tom Ruen 2014

 

 

Illustration av ljusets spridning och månförmörkelse.

 

// Per Sanderford 140419

UPP

140406

 

Cassini-sonden ute hos Saturnus har studerat många saker, bl. a. planetens 500 km stora måne Enceladus. Totalt 19 gånger har sonden flugit förbi den. Månen ligger i den breda E-ringen, som den till stor del har skapat.

 

I april 2014 rapporteras att man funnit stöd för hypotesen att månen har ett lager med flytande vatten, djupt under isen vid månens sydpol. Därmed kan månen läggas till listan av tänkbara platser för mikrobiella livsformer, utanför jorden. Jupiters månar Europa, Ganymedes och Callisto är tre andra exempel, som kan ha flytande vatten under skorpan.

 

Metoderna man använder är att mäta gravitationsfält och magnetfält. Finns inget flytande inuti månen (eller planeten) saknas magnetfält, och gravitationen är jämn/lika över hela ytan. Dessa månar är små. Man tänker att deras inre inte kan innehålla så stora mängder varmt flytande material (p.g.a. nedkylning under ca 4 miljarder år), att det ensamt kan förklara de mätningar som gjorts. Förekomst av flytande vatten är den mest sannolika faktorn.

 

2005 upptäckte Cassini-sonden att Enceladus har små mängder vattenånga i sin tunna atmosfär, och gejsrar/ventiler i sin tjocka isskorpa, som sprutar ut både kondenserad vattenånga och is. Cassini har nu genomfört de första geofysiska mätningarna av månen, med samma princip som för Doppler-effekten.

 

Månen har en varierande gravitation, och den påverkar sondens hastighet efter ett distinkt mönster. Skillnaderna är omkring 90 mikrometer per sekund, så instrumenten ombord har en enorm precision. Enceladus sydpol har alltså en mätbar högre densitet, jämfört den övriga ytan.

 

Mätningarna ger att månen har ett ca 10 km djupt vattenlager lokalt vid sydpolen, under sin 30 km tjocka isskorpa. Övrig yta ger 40 km tjock isskorpa. Sydpolens förkastningar i isytan pekar också på att det inre av månen skiljer sig just här.

 

Man har inte kunnat fastställa att de isgejsrar vi ser på ytan, har kontakt med detta hypotetiska vattenlager, t. ex. genom en mer fullständig kemisk analys av den is som sprutas ut i så stora mängder. Den innehåller mycket salt och organiska molekyler, så mycket är klart.

Enceladus gejsrar fotograferade och upptäckta av Cassinisonden 2005.
bx_14-099-encel.jpg (27299 bytes)
Illustration ett inre hav under isskorpan.
Image Credit: NASA/JPL-Caltech
 

// Per Sanderford 140406

UPP

140324

Den 17 mars 2014 tillkännagav astronomer från Harvard–Smithsonian Center for Astrophysics att man lyckats registrera spår av gravitationsvågor genom noggranna o känsliga observationer i den kosmiska bakgrundsstrålningen med mikrovågs-teleskopet BICEP2 vid Sydpolen. Man har hittat mönster i den polariserade strålningen som stämmer väl överens med det man väntar sig av gravitationsvågor som uppstod under inflationsfasen i Big Bang teorin. Fler mätningar från andra instrument väntas inom kort och vi får se om dessa kan bekräfta den nya upptäckten.

Big Bang (eller Stora smällen) är den mest vedertagna kosmologiska teorin om universums tidiga utveckling. Teorin täcker tidsperioden från det mycket unga universum och fram till idag. Starten skedde för cirka 13,82 miljarder år sedan, då rymden började expandera. Universum var då extremt tätt och varmt, och hela det observerbara universum var koncentrerat i en punkt.

 

BICEP2-teleskopet och South Pole Telescope vid Sydpolen. Infällda bilden visar virvlar i den polariserade bakgrundsstrålningen som avslöjar skruvstrukturer
Den snabba expansionen har resulterat i vårt nuvarande kalla och glesa universum. Rum, tid och materia uppkom alla vid Big Bang.

Big Bang-teorin leder till en nästan homogen kosmisk bakgrundsstrålning med mycket små fluktuationer i strålningens temperatur (2,7 K), vilka har sitt ursprung i kvantfluktuationer i densiteten i det tidiga universum. Experimentella bekräftelsen kom 1964 genom mätningar på mikrovågor av Arno Penzias och Robert Wilson. De fick också nobelpriset i fysik för denna upptäckt 1978. Senare mätningar av fluktuationer i kosmiska bakgrundsstrålningen, som utförts av satellitexperimenten COBE och WMAP, har bekräftat teoretiska förutsägelser och lett till nobelpris i fysik 2006 för George F. Smoot och John C. Mather.

Inflation är ett begrepp som används inom kosmologi som hypotetisk förklaring (mycket märklig och svår att fatta) hur det kan komma sig att universum ser ut att vara så likformigt i alla riktningar. Universum antas ha expanderat extremt fort under någon bråkdels sekund nästan direkt efter Big Bang - dess storlek beräknas ha ökat ungefär 1028 gånger.

Ett mikrovågsteleskop riktas åt två diametralt motsatta punkter på himlen och mäter temperaturen på bak- grundsstrålningen från dessa båda riktningar. Denna mikrovågsstrålning skapades några hundra tusen år efter Big Bang, så strålningen har varit på väg till oss i mer än tretton miljarder år. Strålningen från den ena punkten ännu inte har kommit fram till den andra punkten, eftersom den just passerar oss. Ändå är temperaturen i de båda punkterna praktiskt taget densamma, 2,7 K, med en avvikelse på bara några hundratusendels K. Hur kan detta komma sig om de båda delarna av kosmos aldrig har varit i kontakt med varandra?

Enligt inflationsteorin (som föreslogs 1981 av den amerikanske fysikern och kosmologen Alan Guth) genomgick universum under en kort period i början en exponentiell expansion, som var så stark att delar av universum som hade kontakt med varandra innan inflationen, tappade kontakten med varandra i och med att de kom för långt från varandra. Inflationen kan också förklara de storskaliga strukturerna i universum - galaxer, galaxhopar, superhopar - genom att förklara hur det kan uppstå små densitetsvariationer i det tidiga universum.

Gravitationsvågor är ett förmodat fenomen i fysiken. De kan bildas av stora massors snabba rörelse. Enligt Albert Einsteins allmänna relativitetsteorin utbreder de sig våglikt med ljusets hastighet som fluktuationer i rumtidens krökning. Gravitationsvågor från enstaka eller system av sådana graviterande objekt i kosmos avges i form av gravitationsstrålning, som ännu inte är direkt mätbar, men väntas kunna öppna ett nytt fönster mot rymden inom astronomin - gravitonastronomi.

 

// Alf Borgström

UPP

140121

 

Kallelse till

 

Årsmöte 2014

 

Söndagen den 23 februari 2014 klockan 14.OO

på observatoriet i Åkesta.

 

Parkering på gårdsplanen.

Begränsat med bil-platser, så samåk gärna.

 

Obligatorisk föranmälan till info@varf.se.

 

 

PROGRAM

 

 

14.00        Årsmötesförhandlingar enligt bifogad dagordning. (dagordning PDF)

Motioner till årsmötet skall vara insända till styrelsen eller ordförande senast fredag den 7 februari 2014. Motioner kommer snabbast fram till styrelsen på adress info@varf.se.

 

Inför förhandlingarna finns följande dokument att ta del av:

 

Verksamhetsberättelse för 2013

Sammanställning inventarier för 2013

Bokslut för 2013

Förslag på stadgeändringar

Verksamhetsplan för 2014

Budget för 2014

 

 

15.30        Föredrag för medlemmar och allmänhet av Christiaan Vos med rubrik:

 

"Föreningen VARFs historia"

 

Västerås Astronomi- och Rymdforskningsförening bildades 1989. Christiaan Vos är en av grundarna, han berättar om hur det gick till och hur föreningen utvecklats under 25 år.

 

 

Styrelsen hälsar Dig varmt välkommen!

 

 

// Styrelsen 140121

 

 

UPP

140108

Att asteroider och kometer kolliderar med varandra, solen, jorden, månen och andra planeter är väl känt. Men detta är relativt smått. Kollisioner sker även i mycket stor skala - galaxer, och t. o. m. galax-kluster, kolliderar med varandra.

 

Det finns många bilder och exempel på galaxkollisioner, här till höger en av de vackraste, en "ros" som heter Arp 273 fotograferad av Hubble Space Telescope 2011. Den lilla galaxen har troligtvis gått igenom den stora. De ligger 300 miljoner ljusår bort, i stjärnbilden Andromeda.

 

Nyligen har Hubble fångat en annan intressant kollision, på södra stjärnhimlen. Det är en "seriekrock" av minst fyra stycken olika galax-kluster, som pågått i ca 350 miljoner år. Klustret Abell 2744, de galaxer som syns tydligt på lilla bilden, fungerar som gravitationslins och visar händelserna bakom. Det är de blå bågarna, strecken och galaxerna. Abell 2744 kallas också Pandoras ask, p. g. a. alla fenomen dessa interaktioner och kollisioner ger upphov till. Klustret ligger i stjärnbilden Bildhuggaren (Sculptor). Avståndet är 1 200 Megaparsec, 3,9 miljarder ljusår. Klicka på bilderna för att förstora dem.

 

Vid en galaxkollision är det sällsynt att stjärnor krockar, men det förekommer. Avstånden mellan stjärnor är så stora, att de allt som oftast missar varandra. Galaxerna flyter ihop, vissa stjärnor kastas ur sina banor och ut i rymden runt galaxerna. De som blir kvar, formar tillsammans en ny större galax. När vi ser dessa galaxer idag, befinner de sig i olika interaktions- och kollisionsstadier. De ser ofta konstiga ut och klassas därför som pekuliära.

 

Vår Vintergata och Andromeda-galaxen 2,5 miljoner ljusår bort, beräknas kollidera om 3,5-4 miljarder år. Apropå galaxer och storlekar: Vintergatan är ca 120 000 ljusår i diameter, den bredaste kända galaxen är f. n. NGC 6251 med sina 9,8 miljoner ljusår i diameter. Den ligger 340 miljoner ljusår från oss i stjärnbilden Lilla björn (Ursa minor), och upptäcktes 1978.

Arp 273

 

Abell 2744

 

// Per Sanderford, Webmaster, 140108

 

UPP

 

Uppdaterad: 06 apr 2016 E-post till VARF se sidan KONTAKTA OSS Original space images courtesy NASA and JPL
VARF © 2007-2014