NYHETER 2013

2016 2015 2014 2013 2012 2011 2010 2009 2008

 

131216

China National Space Administration (CNSA) har sedan några år ett forskningsprogram för månen.

 

Nyligen skickade de upp programmets tredje farkost kallad Chang'e 3. Den väger 1,2 ton, och har en liten 120 kg tung månbil som heter Yutu. Det betyder Jade-kaninen på svenska, och är den kinesiska mångudinnan Chang'es husdjur.

 

Farkosten skickades upp 1 december, och landade för några dagar sedan på Sinus Iridum (lat. "regnbågsviken"), en 236 km lavafylld krater.

 

Månbilen rullade ut på ytan den 14 december. Uppdraget är att testa delvis nya mätinstrument, och att undersöka månytans djupare lager för framtida gruvdrift.

 

Ombord finns instrument för kartläggning av topografi och geologiska egenskaper, kemisk sammansättning av månens yta och identifiera eventuella gruvfyndigheter, samt månbaserad observation av rymden i ultravioletta våglängder. Det sistnämnda är särskilt intressant, blir det framgångsrikt, kan det bli ett alternativ till vår vanligaste form av rymdobservation med satelliter. Fungerar det kinesiska systemet, kan kostnaden för rymdobservation på månen bli billigare än dagens satelliter och i viss mån sonder på längre resor.

 

Månens "jord" kan undersökas ner till 30 meters djup, och skorpans struktur flera hundra meter ner. Yutu ska åka runt i 3 månader och undersöka en yta på totalt 3 km2.

 

Tidigare landningar gjordes med amerikanska Apollo-programmet, och ryska Luna-seriens farkoster, där en förde upp Lunochod, den ryska månbilen som ser ut som en plåtgryta med lock på 6 hjul. Den senaste landningen gjordes av Ryssland (då Sovjetunionen) 1976, med farkosten Luna 24.

Landaren Chang'e 3, fotograferad av månbil Yutu

 

Landningsplats Sinus Iridum

 

// Per Sanderford, Webmaster

 

UPP

131129

 

Komet C/2012 S1 överlever med smal marginal?

 

 

Det såg först illa ut för komet C/2012 S1, det verkade som att den skulle förstöras när den närmade sig solen i ca 240 000 km/h. Men den kan ha överlevt. Vid filmens tid 0:37 sekunder ser man tydligt att den passerat. NASA meddelar att farten ökade till 1,3 miljoner km/h i ögonblicket förbi solen. Om den trots allt har överlevt, kommer C/2012 S1 att röra sig mot polstjärnan, alltså allt högre upp på himlen sett från Sverige. Den skulle då vara synlig hela december, och man kan försiktigt hoppas på ett skådespel med vacker svans.

 

Men vi har lärt oss genom åren - kometer är som katter, de har svans och de gör som de vill! ;)

// Per Sanderford, Webmaster, 131129

 

 

C/2012 S1, även kallad komet ISON efter 16"-teleskopet International Scientific Optical Network, upptäcktes 2012 av ryska astronomer. Preliminära data säger att den är ca 5 km stor.

 

Den har precis varit i stjärnbilden Leo (Lejonet) och befinner sig nu i Virgo (Jungfrun) på väg mot stjärnan Spica.

 

Man ser den nu tidig morgon från Västerås, mellan 04.00-06.00.

 

Närmast oss är kometen den 26 december, 64 210 000 km, men då är den så nära solen att den är svår att se.

 

Det är heller inte osannolikt att ISON förstörs helt i solens korona.

 

En annan intressant figur, som också är ute och reser i solsystemet, är asteroiden P/2013 P5.

 

Den är preliminärt ca 480 meter stor, och har sex svansar. Bästa förklaringen är att den är ganska löst sammansatt och roterar så snabbt att material kastas av i rotationen.

 

Den befinner sig nu i Aquarius (Vattumannen), med planeten Neptunus i närheten. Sett från Västerås ligger den som högst i söder kl 19.00.

 

Bilderna till höger är tagna med Hubble Space Telescope, så den är lite svårare att se med teleskop från jorden.

 

// Per Sanderford, Webmaster, 131108

 

UPP

131105

 

Då har Indien gjort premiär som rymdnation med interplanetär verksamhet. Idag skickade ISRO, Indian Space Research Organisation upp en liten solcellsdriven sond på 1 350 kg, MOM (eller Mangalyaan på sanskrit), som ska gå till Mars.

 

Uppdraget är att studera Mars yta, mineraler, morfologi, och atmosfär med flera nya typer av instrument, billigare än de som hittills använts av europeiska, amerikanska och ryska farkoster.

 

Uppskjutningen gjordes från Sriharikota, södra Indiens västkust. Raket är en 44 meter hög och 3 meter bred Polar Satellite Launch Vehicle (PSLV) av modellen C-25, en av totalt tio utvecklade modeller.

 

Farkosten ligger nu i omloppsbana runt jorden till den 30 november, då den skjuts iväg till Mars. NASA kommer att hjälpa till på ett hörn med sina redan uppbyggda system för navigering och signalöverföring till det indiska mottagningscentret i Bangalore.

 

Hela kalaset kostar blygsamma 470 miljoner kronor, ett av skälen till projektet är att Indien vill visa att rymdforskning inte behöver kosta miljardbelopp.

 

// Per Sanderford, Webmaster

 

UPP

131017

 

I mitten på februari i år slog en liten asteroid ner utanför Tjeljabinsk i Ryssland. Stenen var vid inträdet ca 17 meter stor, och sprack turligt nog i många bitar. 1 200 människor och omkring 3 000 byggnader skadades av de tryckvågor, som uppstod i de luftbrisader och nedslag som inträffade.

 

Nu meddelar ryska medier att en bit av asteroiden har bärgats ut sjön Tjebarkul, ett par mil väster om staden. Den vägdes till ca 570 kg.

 

"Sannolikt är det en av de 10 största som någonsin har hittats", berättade Sergei Zamozdra vid Tjeljabinsk universitet till nyhetsbyrån Interfax.

 

Stenen har förts till universitetet, där noggranna under-sökningar nu kommer att göras. Nu åker både elektronmikroskopet och provugnen fram! Och jag är ganska avundsjuk på att jag inte kan vara med vid undersökningarna. Sådana här stenar kan berätta mycket om sin historia, hur de bildats, hur länge de varit på resa i vårt solsystem, och förhoppningsvis var de kommer ifrån. Generellt gäller att de är otroligt gamla, och är rester från solsystemets födelse, och därmed har de ett 4,6 miljarder år gammalt register över sina "liv".

 

Kort utredning av begreppen:

  • asteroid, meteorid eller komet heter de ute i rymden,
  • meteorer eller bolider heter de när de kommer rykande genom jordens atmosfär,
  • och slutligen meteorit kallas de bitar man kan finna på jordens yta efter ett nedslag eller en luftbrisad.

 

// Per Sanderford, Webmaster

 

UPP

131008

Britten Peter Higgs, och belgaren François Englert, får 2013 års Nobelpris i fysik. Det är fysik i den högsta skolan, och inte så lätt att beskriva i korta ordalag. Men jag gör ett försök.

 

Inom den subatomära fysiken har man sedan 1960 haft och byggt på den så kallade standardmodellen. En pusselbit har dock saknats, den s. k. Higgs-bosonen. Modellen innehåller idag totalt 61 partiklar, många experimentellt påvisade och några fortfarande hypotetiska. Man presenterar dem ofta i en förenklad tabell över generationer: 1:a, 2:a, och 3:e generationens kvarkar och leptoner (lila och gröna), 4:e generationens bosoner (röda), och nu den 5:e generationens Higgs boson (gul) med spinn 0.

 

Det har länge varit känt att atomer består mest av tomrum, och då undrar man förstås hur atomerna får sin massa? Higgs och Englert föreslog 1964 att W- och Z-bosonerna får massa genom växelverkan med ett vibrerande fält, nu kallat Higgs-fältet, som sträcker sig genom universum. Beviset för detta fält skulle finnas i mycket tunga partiklar, Higgs bosoner, och i fransk-schweiziska CERNs LHC-accelerator lyckades man 2011-2012 hitta en sådan tung partikel. Det är ännu bara en typ, det finns antagligen många fler. Partiklarna är kortlivade, de sönderfaller på bråkdelen av en sekund efter att de uppstått, så de är inte lätta att studera.

 

Englert var egentligen en månad före Higgs med sin artikel, men Higgs artikel råkade publiceras först. Därav är "Higgs" det stora namnet i sammanhanget, något varken han själv eller Englert är så förtjusta i.

 

Vi gratulerar herrarna Higgs och Englert!

 

// Per Sanderford, Webmaster, 131008

 

UPP

130929

 

Efter knappt 10 timmar i sträck i Åkesta är jag hemkommen och är nöjd med dagen. Trots att vi hade tagit bort solvisningen ur hemsidans schema så var jag beredd att visa solen om den nu behagade visa sig. När jag kom till Åkesta vid 13-tiden (och parkerade bilen hemma hos Jean för att ge mer parkeringsplatser åt andra) regnade det till och från. Solsken i ena stund och regn i nästa.

Hans Thorgren sa att det kan bli solsken snart och jag riggade upp Clas Lundbergs LUNT-solteleskop tillsammans med AMCAP-programmet i PC:n och web-kameran. Jovisst, där kom solen fram och i nästan samma stund klampar de första besökarna in, 5-7 stycken! Tur att jag hann fixa det! Moln kom och gick framför solskivan så det var svårt att ställa in bästa bilden. När solen hamnade i en blå himmel kunde jag ratta in Doppler-våglängden och jag hittade en fin protuberans uppe till höger vid solkanten. Den fick jag visa upp för alla besökare (ca 80 stycken?) under två timmar. Det syntes även tre små solfläckar på solens nedre vänstra hörn. Förklarade för alla kopplingen mellan solaktiviteten och norrsken mm. Här diskuterade jag med Elisabeth Nelson som så älskvärt donerat fina Nagler-okular + filter, böcker och annat till VARF.

Tack Elisabeth! Tack också Per Sanderford, för din snabba upplärning av AMCAP-programmet för mig i all hast i torsdags. :-) VLT intervjuade mig och frågade detaljer om ODK-teleskopet (hoppas att de fick med och förstod alla detaljer :-) precis strax före invigningen av detsamma instrument. Reportern ville gärna ha med ODK:ns första färg Deep-Sky fotot som Patric Tengwall tog i torsdags. Jag hittade den i PC:n och gav reportern en kopia (med credit till Patric!). Förklarade att detta var trots allt ett råfoto utan någon som helst bildbehandling.

Rusade upp till invigningsceremonin på andra våningen. Där fick våra sponsorer, med Leader Norra Mälarstranden i spetsen, inviga 16-tums Optimized Dall-Kirkham teleskopet medelst att rikta in tuben mot stjärnan Alphecca som ligger 74 ljusår från oss. Avståndet representerar när ljuset lämnade stjärnan och anlände nu hit så uppfördes Åkesta observatorium (år 1939)! Jag tyckte också att alla sponsorer var nöjda med vad vi åstadkommit. Pratade lite med Leaders Charlotte Heimersson och politikern, tillika ordföranden Lars Kallsäby och nämnde att ODK-teleskopet är suveränt bra, ty jag hade observerat visuellt och rapporterat in fyra extragalaktiska supernovor på två nätter för någon vecka sedan.

Hans Thorgren, ordf C-G Lenasson och David Löfqvist höll föredrag mellan klockan 15 och 18.

Vädret såg samtidigt dystert ut. Moln i nästan alla riktningar men det fanns öppningar här och var. Jag gick upp till ODK:n och provroterade tuben för de besökande. Jag bad de säga en planet som tuben skulle leta upp. Barnen föreslog, självklart Pluto, och tuben snurrade snabbt dit. Plötsligt frågar en person med bred Texas-dialekt hur kraftfullt teleskopet är och vad vi forskar med! Det var en amerikanare som hade flyttat till Skultuna (av alla platser i världen :-) och han blev verkligen impad av Åkesta. Ett tag kom en regnskur och det regnade in i kupolen men jag och en irakisk besökare torkade upp vattnet från den vita hurtsen. Folk verkade vara mycket nöjda trots det dåliga vädret.

Jag hade kollat upp SMHIs prognos och den lovade klart väder efter klockan 22. Visst, vid 21:30-tiden började det klarna upp allt mer österifrån och vi bestämde oss att starta upp 10-tums RCO:n i Stjärnstugan. Det var bara en tapper skara entusiaster som kikade på de ljuvliga DS-objekten som teleskopet letade upp. Regnet hade klarnat upp himlen så pass mycket att jag kunde se M13, Herkules klothop, med blotta ögat inifrån kupolen. Efter ca 45 minuter drog det in moln igen. Det fick räcka för oss ikväll.

Tack alla ovan nämnda, samt speciellt Alf Borgström, som också var här hela dagen jämte mig, och Tord Guldbrand som tappert trotsade molnen och bistod vid stjärnvisningen. Samt Jean Prochéus som upplät parkeringsplatser till VARFare och kikade på DS med oss på slutet.

Clas Lundberg och Arvo Kiviranta gjorde en tapper insats i Stadsbiblioteket.

För att orka med hela dagen intog jag hela två stora bitar smörgåstårta. :-) Det finns förresten fler påsar chips och ostbågar kvar i Urania! Undrar om de andra föreningarna hade lika stor besöksantal som vi? Jag tippar på att vi var närmare 150 personer (eller mer?) som besökte oss idag.

// Timo Karhula, Vice ordförande, 130929

 

 

UPP

130915

 

 

Hösten 1977 skickades två banbrytande forsknings-sonder upp, Voyager 1 och Voyager 2. Voyager 1 reste till Jupiter och Saturnus, och svängde sedan av ut ur solsystemet. Voyager 2 gjorde den historiska resan till Saturnus, Uranus och Neptunus. Båda sonderna är fortfarande vid liv och sänder data tillbaka till jorden.

 

Voyager 1 har två "världsrekord", om uttrycket tillåts för något så långt bort från jorden. Dels är den sedan länge det människotillverkade objekt, som befinner sig längst bort från jorden, ca 18,8 miljarder kilometer i septemer 2013. (Solen-jorden 150 miljoner km, solen-Pluto 6 miljarder km). Dels har den en hastighet på 61 200 km/h, detsamma som 17 km/s, och den är därmed också det snabbaste mänskliga föremålet någonsin.

 

Det intresseanta just idag är att sonden nu har lämnat den s.k. heliopausen, den gräns där solvinden och den interstellära stjärnvinden möter varandra.

 

Solens gravitation når däremot omkring ett ljusår (9 454 miljarder kilometer) ut i rymden, så den sträcker sig betydligt längre ut. Där finns Oorts kometmoln tror vi, identifierat av långperiodiska kometer. De kommer ifrån en bubbla av kometer här ute. Liksom kometområdet Kuiperbältet utanför Pluto, är dessa kometer rester som blivit kvar efter den process som skapade vårt solsystem.

 

Voyager 1 når kanten på och lämnar Oorts kometmoln om 28 000 år. Först då har sonden på allvar lämnat solsystemet. Så länge kan den dessvärre inte leva. Det lilla kärnkraftverket det har som energikälla ombort, har då sedan länge förbrukat sin energiladdning av Plutonium.

 

//Per Sanderford 130915

 

 

bx_adon_2013.jpg (14064 bytes)

 

 

 

 

 

Lördag 28 september genomförs detta hos oss, och på flera andra ställen i landet.

 

Vårt program är följande:

 

 

Biblioteket:

Mellan kl 15-17 finns Clas Lundberg och Arvo Kiviranta i bibliotekets hörsal.

Presentation av astronomi med hjälp av:

  • Bildspel
  • Roll-ups
  • Broschyr i A5
  • Bokbord med Hans Thorgrens böcker

 

Åkesta:

Föreläsningar och invigning av nya teleskopet i Urania

Föreläsningar respektive invigning av teleskop genomförs enligt nedan.

15.00 – 15.45 Hans (”Ett kåseri om de vanligaste stjärnbilderna”)

16.00 – 16.30 Invigning av ODKn inkl lätt förtäring

16.30 – 17.00 C-G (”VARFs verksamhet och resurser”)

17.00 – 17.30 David (”Hur du lär dig astronomi”)

 

 

Teleskopen:

19.30 – ca 22 Teleskop bemannad av Timo, Alf och Tord.

 

Varmt välkomna den 28 september, och informera gärna bekanta, som kan vara intresserade av programet!

 

 

// Webmaster 130904

 

 

UPP

130811

Ett av årets bästa stjärnfall är på väg.

 

Nätterna mellan den 10 och 14 augusti syns den årligen återkommande meteorsvärmen Perseiderna. Natten mellan den 11 och 12 augusti har stjärnfallet sitt maximum.

 

Det är ett stoftrikt moln som kometen Swift-Tuttle lämnat efter sig, och jorden passerar detta moln en gång per år. Detta moln är minst 2000 år gammalt, och själva kometen sågs senast 1862. När partiklarna (små gruskorn eller små stenar) kommer in i atmosfären flammar de upp på grund av friktionen mot atmosfären, och syns som snabba vita streck på himlen.

 

Som starkast kommer ungefär ett stjärnfall per minut, eller mer. Stjärfall ses bäst utan kikare.

 

 

UPP

130725

Montage av Hubble-foton och omloppsbanor

 

 

Några av Plutos många "ansikten"

 

 

Konstnärligt uttryck

 

   Pluto-systemet är idag en förhållandevis okänd del av vårt solsystem. Kunskaperna vi har baseras i stort på Hubble-teleskopets, i det här fallet, begränsade förmåga.

 

Vad finns då att berätta om denna sällsamma värld?

 

För närvarande känner vi till sex objekt i systemet. Pluto och de fem månarna Charon, Nix, Hydra, och de för bara tre veckor sedan namngivna Kerberos och Styx. Dessa två sista upptäcktes 2011 och 2012.

 

Banan är mycket excentrisk, dvärgplaneten pendlar som en jo-jo mellan 4,5 och 7,5 miljarder km från solen. Ibland går den alltså innanför isjätten Neptunus bana. Även inklinationen är stor, banan lutar 17 ° mot övriga sol-systemets plan. Omloppstiden är 248 år.

 

Pluto och Charon är binära objekt, d. v. s. tyngdpunkten ligger i rymden mellan dem. Pluto är en liten kropp, som upptäcktes 1930 av Clyde Tombaugh på Lowell-observatoriet i Arizona, U.S.A. Den är 2 300 km i diameter, mindre än vår måne med sina 3 474 km.

 

Med en densitet på ca 2 g/cm3 (jordens är 5,5 g/cm3) består Pluto inte enbart av sten och metaller, utan här finns också 30-50 % is av olika sorter. Geologiskt sett är Pluto-systemets objekt alltså mest lika kometerna.

 

Pluto har en varierande yta med ganska skarpt avgränsade ljusa, mörka och färgade fläckar. Man har identifierat ämnen som vatten, kväve, kolmonoxid, och metan. Den ytterst tunna astmosfär som finns består av kväve, och dess täthet varierar med avståndet från solen. Närmare solen är den tätare, längre bort kondenserar den och tunnas ut. Temperaturen på ytan går som mest ner mot -240 °C, 33 K.

 

Charon är av allt att döma en miniatyr av Pluto. De övriga fyra månarnas utseende och sammansättning vet man ännu inte så mycet om. Sannolikt består de av lite sten och metaller, och samma isar, som Pluto och Charon.

 

Pluto-systemet har ännu inte besökts av oss nyfikna människor, men snart har vi rått bot även på detta. 2006 skickades en liten sond till Pluto, New Horizons, som passerade Jupiter 2007 och fick lite extra fart framåt. Den väntas nå Pluto i juli 2015, då det blir julafton för astronomer. Sonden kommer inte att gå i omloppsbana runt dvärgplaneten, utan åker förbi på ca 10 000 km avstånd. Efter detta fortsätter den vidare ut bland Kuiperbältets kometer, och resan pågår till 2026.

// Webmaster 130725

UPP

130627

Vill du komma på Onsala stjärnträff? Eller känner någon som skulle vilja det?

 

Tillsammans med andra entusiaster kan du få upptäcka vårt kosmos och vår plats i det på ett nytt sätt.

 

Du får även en chans att utveckla dig själv inom astronomi: skriva, fotografera, göra konst eller forska själv.

 

Onsala stjärnträff anordnas för andra gången i samband med Astronomins dag och natt den 28 september 2013.

 

På träffen vill vi samla alla slags rymd- och astronomi-entusiaster med varierande bakgrund och ålder. Är du fascinerad av universum (och 16 år eller äldre) så hoppas vi att du vill vara med.

 

Under dagen - och natten - gör vi nedslag i forskningens framkant samt i astronomins roll i kulturen. Självklart observerar vi stjärnhimlen med teleskop och kikare - och med observatoriets radioteleskop!

 

Känner du dig lockad? Tveka inte!

  
 

Anmäl dig på adressen http://www.chalmers.se/rss/oso-sv/popularvetenskap/onsala_stjarntraff_2013 senast den 24 augusti. Där finns även mer information och detaljer. Du hittar också Onsala rymdobservatorium på Facebook.

 

Hälsningar,

 

Per Bjerkeli, Robert Cumming och Mitra Hajigholi

Onsala rymdobservatorium

E-post: per.bjerkeli@chalmers.se

Tel: 031 772 5500 (alla), 070 493 3114 (Robert)

 

UPP

130625

Som många vet har vi sedan 2008 arbetat med ett nytt stort observatorium i Åkesta, Urania.

 

Nu börjar vi närma oss slutet på detta projekt.

 

Nya teleskopet har lyfts på plats, en 16" Optimized Dall-Kirkham (ODK) från England, som står på en 10 Micron GM2000 HPS från Italien.

 

Närmast på tur står nu en del småfix och andra förberedelser inför start på visningar måndag 30 september.

 

En första bild på stjärnan Vega:

 

 

 

The sky's the limit!

 

   
  
// Webmaster

UPP

130520

Det är inte så länge sedan vi hade ett nedslag av en meteorid här på jorden, många minns säkert smällarna över den ryska staden Tjeljabinsk i februari.

 

Det är förstås inte bara jorden som träffas. Vår närmsta granne månen är starkt märkt av miljontals nedslag. Och liksom vi, träffas den fortfarande, av över hundra småobjekt per år.

 

Antingen är det enstaka småstenar som kommer flygande, eller så är det regelbundet återkommande meteor-svärmar som Geminiderna, Leoniderna, eller Perseiderna (blir stjärnfall på jorden). Svärmarna är "skräp" som kometer lämnat efter sig, när de någon gång i historien har passerat vårt grannskap.

 

NASA har ett program sedan 2005, där man systematiskt bevakar månens yta med automatiska kameror i några mindre teleskop. Den kraftigaste smällen i programmets 8-åriga verksamhet registrerades den 17 mars 2013 (röd markering).

 

 
bx_moonimps.jpg (83383 bytes)
Explosioner och misstänkta nedslag på månens yta sedan 2005.
En 40 kg tung meteorid slog ner i Mare Imbrium, den var 30-40 cm i diameter, och kom farande i nästan 100 000 km/h. Kraften motsvarade ca 5 ton TNT. Smällen var så ljusstark att man kunde se den med blotta ögat. 

 

Varför håller forskare på med detta, kan man undra? Programmets syfte är att få veta hur ofta och hur kraftigt månytan träffas. Detta måste vi veta, innan vi någon gång i framtiden bygger baser på månen. Men smäller det på det här viset, bör vi nog hålla oss därifrån kan man tänka?

Nedslag på månen januari 2008, runda mörka området längst upp är Mare Crisium

// Per Sanderford

UPP

130408

Jupitermånen Io är en av de fyra stora månar (de s.k. Galileiska satelliterna) som italienaren Galileo Galilei upptäckte, då han 1610 riktade sin nya kikare mot Jupiter. Bilderna kommer från Galileofarkosten 1997, tagna på ett avstånd av 600 000 km.

 

Io har en omloppstid på 1,8 dygn och en diameter på 3 630 km (Jordens måne 3 480 km i diameter). Dess medelavstånd till Jupiter är 421 600 km.

 

Vad händer på Io? Två svavelosande eruptioner syns på nedanstående färgbild av den vulkaniska Jupitermånen. Bilden är sammansatt av bilder tagna av Galileofarkosten, som gick i banor runt Jupiter under perioden 1995-2003. Längst upp på toppen över kanten av Io syns en blåskimrande plym resa sig 140 km över den grytformade vulkanen Pillan Patera.

 

I mitten av bilden nära gränsen för natt/dag syns den ringformade Prometeus-plymen (vit rund struktur med röd fläck under), som ligger ca 75 km över Ios yta och kastar sin skugga över den underliggande vulkanens öppning. Denna plym syns på alla bilder som tagits  på regionen sedan Voyagers första bilder tagna 1979. Man tror därför att den varit kontinuerligt aktiv under åtminstone 18 år.

 

Nyligen gjord analys av data från Galileofarkosten talar för att det på ett djup av 30-50 km under Ios yta finns ett skikt av flytande magma. Detta skulle vara orsaken till att Io är det mest vulkaniska objekt man funnit i vårt solsystem med aktivitet överallt på månen. På jorden är vulkanerna koncentrerade till vissa aktiva områden.

 

 

// Alf Borgström

Utbrott av 1 800 °C varm svaveldioxid på Io

UPP

130310

Komet Pan-STARRS

Foto: Patric Tengwall, Sala, 130315

År 2013 är ett ovanligt bra kometår. I mars ses kometen Pan-STARRS och i december kometen ISON, båda på kvällshimlen. Senast två kometer kunde ses för blotta ögat inom loppet av ett år var 1996-97, innan dess 1910.

 

Pan-STARRS är en komet som antagligen för första gången kommer in i de inre delarna av solsystemet. Dess storlek är okänd men troligen är kärnan, som utgör nästan hela kometens massa, inte större än några få kilometer. När kometen närmar sig solen sublimerar isar på kometens yta till gas och bildar en atmosfär, koman, kring kärnan. Förutom vattenis och mer lättflytkiga isar ingår även stoftkorn och organiskt material i kometen som ansamlades vid solsystemets begynnelse för över fyra miljarder år sedan.

 

Solens strålning och partikelflöde drar ut koman i riktning bort från solen och bildar en svans. Svansen har normalt två komponenter, dels en gulaktig som består huvudsakligen av stoftkjorn som reflekterar solens ljus, dels en blåaktig som består av joniserad gas som sänder ut ljus i vissa våglängder, bland annat de blå.

 

Kometen Pan-STARRS kommer troligen direkt från Oorts kometmoln som är ett sfäriskt skal med miljarder kometer som omgärdar solsystemet. Molnet ligger på omkring ett ljusårs avstånd vilket är en bra bit på väg mot de närmaste stjärnorna bortom solen. Kometen började sin färd mot solen för många miljoner år sedan.

 

Den passerade närmast solen 6 mars 2013 innanför Merkuriusbanan. Den kommer därefter fortsätta ut ur planetsystemet i en något lite förändrad bana. Många kometer fångas in i kortare banor runt solen av planeternas, främst Jupiters, störande inverkan. Kometen Pan-STARRS störs dock inte nämnvärt och vi kommer aldrig att få se den igen.

 

Denna komet passserar på stort avstånd och kommer inte närmare än 100 miljoner kilometer. Som jämförelse är jordens medelavstånd till solen 150 miljoner km. Den 10 mars passerar kometen närmast solen. Denna punkt i banan kallas perihelium och ligger för denna komet innanför Merkurius bana, 45 miljoner km från solen. Banan lutar starkt mot planetbanornas orientering i rymden, ca 84 grader. Det stora avståndet mellan kometen och jorden gör att den inte blir särskilt ljus.

 

Kometen ses bäst från Sverige under andra veckan av mars. Den 12 mars är nog den första kvällen när den kan ses ganska enkelt, speciellt om man har en liten fältkikare till hands. Den är då lika ljus som de ljusare stjärnorna på himlen och uppvisar sannolikt en kortare svans. Titta rakt mot väster drygt en timme efter solens nedgång, strax över horisonten. Där ser du förhoppningsvis en liten diffus stjärna med en kort svansstump som pekar uppåt.

 

Kometen C/2011 L4 (Pan-STARRS) i mars 2013 sedd från södra Sverige, 90 minuter efter solens nedgång. Kometens bana är markerad i cyan med ett dygns mellanrum. Kometens svansriktning och längd är ungefärliga. Fältets höjd är 45 grader vilket motsvarar halva sträckan mellan horisonten och himlens mittpunkt. Väderstrecket vid kartans mitt är nästan rakt mot väster, azimut 285 grader.

 

Siffror vid kometen anger dess beräknade magnitud. Siffror i vitt vid vissa stjöärnor anger deras magnituder för bestämning av kometens ljusstyrka. Magnituder inom parentes bör undvikas om möjligt då stjärnans spektraltyp är K0 eller senare.

 

Den 13 mars kan man kanske få hjälp att hitta kometen av månen som då befinner sig sju grader ovanför och något till vänster om kometen. Månen är då bara två dygn gammal och ses som en mycket smal skära. Den kräver nog en fältkikare för att ses.

 

De följande dygnen och veckorna rör sig kometen bort från solen, mot en mörkare himmel och högre upp på himlen, men blir samtidigt svagare. På en mörk himmel bör man kunna följa kometen med blotta ögat åtminstone mars månad ut. Därefter krävs fältikikare och teleskop.

 

Om du har ett teleskop ska du förstås titta på kometen med det. Fina detaljer som jets, bågar och strålar kan kanske visa sig i kometens koma. Även svansen kan visa strålar eller kondensationer. Pröva med olika förstoringar.

 

I december 2013 kommer en annan komet på besök, ISON, som troligtvis blir både ljusare och lättare att se än kometen Pan-STARRS. Kometer är oberäkneliga ting och man vet aldrig riktigt hur ljusa de kommer att bli eller hur långa och fina svansar de får. Det är det som är spänningen med kometer!

 

// Johan Warell, SAAF

UPP

130224

Korona-regn juli 2012

 

Höjdpunkter från Solar Dynamics Observatory 2012 (år 3)

 

Solen har många hyss för sig, och de mest spektakulära fenomenen är s.k. flarer, kraftigare energiutbrott eller eruptioner. De kallas även protuberanser. Flarer slår upp ur fotosfären, solens synliga yta, som är det tredje gaslagret utifrån räknat. De andra två är koronan (ytterst) och kromosfären.

 

I juli 2012 inträffade en medelmåttlig flare, som samtidigt också visade ett annat speciellt och mycket vackert fenomen: korona-regn. Det som händer är att plasma, glödande vätgas och heliumgas, smäller ut i en flare, plasmat kyls och kondenserar utmed näraliggande solfläckars magnetiska fältlinjer. Magnetfälten är osynliga, men den kondenserade gasen fångas förstås av solens gravitation, och följer fältlinjerna på sin väg tillbaka till solens yta. Mycket vackert. Och mycket hett, den återfallande gasen är ca 1 miljon °C, betydligt mer än fotosfärens ca 6 000°C. 10 sekunder i filmen motsvarar 1 timme, totalt över 20 timmar.

 

Bilderna är tagna av jordsatelliten Solar Dynamics Observatory (SDO) i våglängdsområde extrem ultraviolett, instrument är AIA 304, spektrum 304 Å eller 30,4 nm.

 

Den andra filmen visar en samling intressanta sol-bilder som tagits av SDO under 2012, sondens 3:e år i sitt uppdrag.

// Per Sanderford

UPP

130215

På morgonen den 15 februari slog en liten grupp meteorider ner i närheten av den ryska staden Tjeljabinsk, Ural-bergen. Meteorider är mini- asteroider, och består liksom de av sten och metall rakt igenom.

 

Storleken på den största av dem var omkring 15 meter, förbifarten och nedslagen var kraftiga nog för att blåsa ut fönster och orsaka andra skador på byggnader. Ljusstyrkan strax innan och i nedslaget var starkare än solen. Över 1 000 personer tog sig till sjukhus med skär- och fallskador.

 

Detta är en stor händelse. Det är 100 år sedan ett liknande nedslag inträffade på jorden. Det var 1908 över Tunguska, norra Sibirien, då ett objekt exploderade någon kilometer ovan mark och ödelade stora skogsområden.

 

Tjeljabinsk visar att dessa inflygande objekt kommer med mycket stor kraft, även om de är små. Vi är idag dessvärre helt oskyddade från dessa händelser. Hollywood och författare skickar gärna upp atombomber och spränger, men dagens lilla objekt visar att detta är mycket olämpligt. Ett större objekt blir inte pulveriserat, utan det blir hundratals bitar istället. Då träffas en större yta på jorden, med större skador som följd.

 

Klokaste strategin är att knuffa dem ur sin bana på något sätt. Teknik för detta finns ännu inte. När projektilerna dessutom är så här små kan vi sällan se dem före de befinner sig i jordens atmosfär, och då är det redan för sent att göra något. Det tar då bara några sekunder tills att de exploderar eller slår ner.

 

Nedslag sker dock sällan. Några av de yngsta kraterhålen på jorden finns i Estland (Kaali), 4 000 år gamla. Den största av Kaali-kratrarna är 100 meter i diameter, och 20 meter djup. Objektet som slog ner var 3-4 meter bred. För 50 000 år sedan slog en 50 meter stor asteroid ner i Arizona-öknen, U.S.A. (Barringer). Det gav en krater 170 meter djup, och 1 200 meter i diameter. För 65 miljoner år sedan träffades jorden av en 10 000-12 000 meter stor asteroid, mer än ett helt Mount Everest-berg.

 

 

 

      Rökspår över Tjeljabinsk

Smällen var den gången 100 000 gigaton, 67 000 Hiroshima-bomber. Denna krater (Chicxulub) finns idag på Yucatán-halvön i Mexico, 1 000 meter under mark och med en diameter nära 300 kilometer. Det finns en ännu större formation i Indiska oceanen, som är lika gammal som Chicxulub, Shivas-kratern. Men den har en oval form, och man har inte kunnat fastställa att det är ett nedslag. Det är tänkbart att detta var en annan del av samma asteroid som slog ner i Mexico, den bröts upp i två stora delar och jorden träffades av två så stora "skott" samtidigt.

 

Hade dagens meteorider kommit ett par minuter senare, hade de istället slagit ner i området runt Köpenhamn och Malmö, som ligger på samma breddgrad.

 

Bilder från ryska medier.

 

// Per Sanderford

UPP

 

130213

Klicka för förstoring Kvällen den 15 februari får vi besök av den 50 meter breda asteroiden 2012 DA14.

 

Den passerar oss på ca 30 000 km avstånd, att jämföra med i genomsnitt 385 000 km mellan jorden och månen. Den kommer inte att träffa jorden. Ett nedslag av en asteroid i denna storlek skulle ge en krater 150-200 m djup och omkring 1,5 km i diameter. Den kommer tillbaka 2110, och även då kommer den att missa jorden.

 

Detta är första gången ett så stort objekt passerar så nära jorden, och vi samtidigt kan observera det ordentligt. Asteroiden  upptäcktes av det spanska asteroidbevakningsprojektet LSSS.

 

2012 DA14 är ljussvag, som starkast magnitud omkring 7,5 (gräns för ett bra öga är runt 6,0).

 

Man ser den bäst med ljuskänslig kamera. Den är dock ljusstark nog för att kunna ses med en vanlig 7x50 fältkikare, men är inte lätt att hitta på himlen. Den befinner sig i öster ca 20.30, åker förbi bakdelen på Lejonet (Leo) 21.00, igenom Stora björn (Ursa Major) 22.30, och når Lilla björn (Ursa Minor) 01.00.

 

Ett sätt att hitta asteroiden med fältkikare:

 

Sök reda på en mörk plats, med fri sikt mot öster. Leta fram Stora björn högt upp på himlen. Under den ligger två relativt ljusa stjärnor i stjärnbilden Jakthundarna (Canes Venatici). Den till höger heter ß CVn, eller Chara: hitta den med fältkikaren. Chara bildar en liten kvadrat med tre andra stjärnor som heter 4 CVn, 6 CVn och 2 CVn. Strax innan 21:50 passerar asteroiden nära 2 CVn vid kvadratens högra spets. Om du kan se några av stjärnorna i fyrkanten så har du goda chanser att kunna se asteroiden, som kommer att se ut som mycket svag stjärna som rör sig sakta uppåt och till vänster på himlen.

 

// Per Sanderford

Asteroid_2004_FH.gif (2033932 bytes)

Asteroid 2004 FH

UPP

 

130116

Kallelse till

 

Årsmöte 2013

 

söndagen den 17 februari kl 14.00

i centrala Västerås, Rudbeckianska gymnasiets musiksal.

 

Parkering på skolgården mellan Rudbeck och Domkyrkan.

 

 

 

PROGRAM

 

 

14.00        Årsmötesförhandlingar enligt bifogad dagordning. (ladda hem dagordning PDF)

Motioner till årsmötet skall vara insända till styrelsen eller ordförande senast fredag den 1 februari 2013. Motioner kommer snabbast fram till styrelsen på adress info@varf.se.

 

 

15.30        Föredrag för medlemmar och allmänhet av Hans Thorgren med rubrik:

 

"Radioastronomi - historia och framtid"

 

Radiosignaler är en del av det elektromagnetiska spektrat, som ger oss kunskaper vi inte kan få på annat sätt. Bland annat upptäcktes den kosmiska bakgrundsstrålningen med radioastronomi, den har också gett oss fördjupade kunskaper om pulsarer och kvasarer. Långbasinterferometri, förkortat VLBI, möjliggör radioteleskop tusentals kilometer stora, med oöverträffad upplösning.

 

 

Styrelsen hälsar Dig varmt

VÄLKOMMEN!

 

 


Klicka för förstoring

 

 

// Styrelsen 130116

UPP

 

130105

Det fanns en hel del funderingar på jordens undergång den 21 december.

 

Ett av flera förslag på vad som skulle hända, var att solen skulle ge ifrån sig en eruption stor nog att förstöra jorden.

 

De som tänkte detta, får delvis rätt. Här bredvid en film från NASA, som visar en ganska stor eruption / protuberans just den 21 december.

 

Filmen fotograferades av jordsatelliten Solar Dynamics Observatory (SDO), och hela sekvensen på 17 sekunder spänner i verkligheten över 4 timmar. Det mesta av detta plasma, glödande vätgas och heliumgas, faller tillbaka ner på solen.

 

Instrument är AIA 304, vi ser våglängd 30,4 nanometer. Höjden från solytan är i detta exempel ca 256 000 km, att jämföra med jordens diameter 12 756 km (mätt över ekvatorn). Hade detta utbrott varit i riktning mot jorden, hade vi fått störningar i radiotrafik och elektriska problem, men det hade inte kunnat skada oss värre än så.

 

Vår stjärna solen är visserligen ett 1,4 miljoner km stort monster av synnerligen heta atomer och strålning, och utanför jordens atmosfär skulle vi snabbt dö utan en bra farkost eller rymddräkt som skydd. Men vi behöver inte vara onödigt rädda.

 

UPP

 

 

 

Uppdaterad: 06 apr 2016 E-post till VARF se sidan KONTAKTA OSS Original space images courtesy NASA and JPL
VARF © 2007-2014