NYHETER 2012

2016 2015 2014 2013 2012 2011 2010 2009 2008

 

121220

Det talas i dagarna en del om jordens undergång, som enligt myter skall inträffa runt 21 december 2012. Bland annat spår man att planeter, asteroider och kometer ska krocka med jorden. Det spekuleras också i att jorden skiftar poler, och elände bryter ut här nere. Att solen ligger mycket nära Vintergatans galaxcentrum sett i linje från jorden, ska också innebära katastrofer. En annan myt säger att Maya-kalendern tar slut.

 

Det mytologiska värdet ska vi förstås inte uttala oss om. Men det är ett utmärkt tillfälle att lära ut lite av den intressanta astronomi som finns i detta.

 

Det är helt säkert att vi inte kommer att träffas av någon planet. En planet är ett stort objekt, och på väg mot oss skulle den reflektera mycket ljus från solen och lysa starkt. Alla starkt lysande prickar i solsystemet är identifierade, och snurrar stabilt i sina banor runt solen. Teoretiskt är det möjligt att någon mindre dvärgplanet kan ändra sin bana efter en kollision, eller efter att gravitation från ett nära större objekt försvinner / ökar. Då kan den lilla planeten börja vandra in mot solen, men denna process tar från hundratusentals till miljontals år, och vi skulle ha sett detta objekt för många tusen år sedan.

 

Asteroider och kometer träffar jorden emellanåt. Den senaste riktigt allvarliga kollisionen inträffade för ca 65 miljoner år sedan (se Chicxulub-kratern till höger). De yngsta små kraterhålen på jorden är runt 2 000 år gamla. Med andra ord, det går mycket lång tid mellan nedslagen på jordytan. Vi känner inte till några asteroider eller kometer som kolliderar med jorden 2012. Å andra sidan är dessa objekt små, de behöver komma rätt nära innan vi ser solljus reflekteras från deras yta. De kan alltså dyka upp plötsligt. Att vi skulle träffas just nu är ändå mycket osannolikt, även om det inte är omöjligt. Jorden passeras av 1-5 bumlingar varje vecka, enstaka innanför månens bana, resten utanför. De objekt som idag täffar jorden är så små att de förgasas i friktionen mot atmosfären. Detta ser vi ofta i små snabba vita steck på himlen, som vi missvisande kallar för stjärnfall. Det faller ner 20 000 - 80 000 ton rymdgrus / småsten på jorden varje dygn.

 

En annan myt säger att jordens poler kastas om, med katastrofer som följd. Idag strömmar jordens magnetfält från sydpolen, magnetiskt plus, och upp till nordpolen, magnetiskt minus. Polomkastning har inträffat tusentals gånger i jordens historia, detta ser man bl. a. i magnetiskt material i gammal lava från olika tidsåldrar. När lavan är flytande riktar magnetiskt material upp sig efter jordens magnetfält, och blir kvar i den positionen när lavan stelnar. Processen att byta poler tar jorden minst tusen år, och sker i gradvis förändring. Ingen sådan förändring pågår. När det väl sker, finns inga bevis för att det har skadat livet på jorden. Det är teoretiskt möjligt, att djur som navigerar i luft och hav genom att känna av jordens magnetfält (t. ex. vandringsfåglar som silvertärnan, eller havssköldpaddor) kan få problem, tills de lärt sig den nya ordningen. Den senaste polomkastningen, Brunhes–Matuyama, inträffade för ca 780 000 år sedan.

 

Solen ligger nära punkten för Vintergatans centrum sett från jorden (RA 17h 45m 40,04s DEC -29° 00' 28,1"). Man kallar det för galaktisk konjunktion, man kan också säga att solen (nästan) ockulterar galaxcentrum. Konjunktion betyder att två objekt ligger på samma rektascension ("longitud" i himlens koordinatsystem), ockultation betyder att ett objekt tillfälligt ligger framför ett annat. Icke desto mindre, detta kan inte påverka vårt solsystem eller vår planet på något sätt. Solen har redan befunnit sig på denna position en hel vecka, och jorden mår på samma sätt idag som för en vecka sedan. Denna konjunktion inträffar varje år, sammanfaller alltid med vintersolståndet.

 

Till sist några ord om Maya-indianerna. Maya hade många kalendrar, för solen, månen, Venus, och sin tideräkning. Den sistnämnda kallas för "Den långa räkningen" (sp Cuenta Larga), den mest komplexa kalender som någonsin skapats. Denna kalender uppfanns inte av Maya, men de förfinade den en hel del. Kalendern är en dagräknare, och använder basen 20. Kalendern börjar den 11, 12, eller 13 augusti 3114 f. Kr. enligt vår gregorianska kalender. Så här ser grunden i deras system ut:

 

 

 

 

 

 

 

Antal dagar Långa Räkningen perioder / cykler Långa Räkningen enheter Sol-år Maya-år Tun
1 = 1 Kin
20 = 20 Kin = 1 Uinal
360 = 18 Uinal = 1 Tun ~ 1 1
7 200 = 20 Tun = 1 Katun 19,7 20
144 000 = 20 Katun = 1 B'ahktun 394,3 400
1 872 000 = 13 B'ahktun = 1 stor årscykel 5 125 5 200
2 880 000 = 20 B'ahktun = 1 Pictun 7 885 8 000
57 600 000 = 20 Pictun = 1 Kalabtun 157 808 160 000
1 152 000 000 = 20 Kalabtun = 1 K'inchiltun 3 156 164 3 200 000
23 040 000 000 = 20 K'inchiltun = 1 Alautun 63 123 288 64 000 000

 

Kalendern rullar på i många miljoner år till, den kan aldrig ta slut. Teoretiskt tänkte Maya säkert betydligt längre än 1 Alautun, men talen blev då så stora att de helt tappade praktisk betydelse. Även de tre sista enheterna i tabellen ovan kan kanske betraktas som överflödiga.

 

Det som händer i övergången 20 december till 21 december 2012 är att Maya-kalendern för första gången fullbordar 1 stor årscykel, B'ahktun nummer 13 slutar. Den övergår till B'ahktun 14, och rullar sedan snällt vidare. Samtidigt börjar den om på nästa stora årscykel. Detta är ingen katastrof, utan något att fira och glädjas åt.

 

Det finns en stele-inskription (Tortuguero monument 6) som berättar om en skapelse-/förstörelsegud, B'olon Yookte' K'uh, som ska komma ner till sitt hus / sitt tempel när B'ahktun 13 slutar på dagen 4 Ajaw 3 K'ank'in. Motsvarar 21, 22, eller 23 december 2012, beroende på vilket av de tre möjliga datumen man sätter deras tideräknings början (ovan går jag på spanska källor). Delar av texten är skadad, och en hel panel av monumentet har aldrig hittats. Detta har lämnat fältet öppet för spekulationer om katastrofer 2012.

 

En av världens 3 ½ existerande Maya-böcker finns i biblioteket i Dresden. Bibliotekarie Ernst Förstemann gjorde 1890-1900 ett stort arbete med översättning av siffror, och lyckades bra med kalendern i texten. Bland annat fick han fram Mayas system med basen 20. Dessvärre gjorde han fel tolkning av en bild med krokodil, som ser ut att spotta ut massor av vatten och dränker hela världen. Han tolkade detta som världens undergång. När man senare dåligt läste Tortuguero-monumentet, sprang fantasin iväg. 2010 gjordes det sista arbetet med att tolka denna text, och det sägs som sagt inget om undergång, bara på vilket datum b'ahktun 13 slutar.

 

En stor årscykel byggs i sin tur av två andra cykler: Tzolk'in med 13 positioner och 20 dagnamn blir 13 x 20 = 260 dagar, och Haab med 19 månader. Ser man dessa som kugghjul och kombinerar dem, får man en perfekt 360-dagarskalender. Den 19:e månaden har 5 extra dagar för otur, vilket ger 365. Lite oklart hur Maya använde dessa. Används de varje år, blir cykeln 26 000 dagar för lång.

 

Det minsta kugghjulet har talen 1-13, och det mellersta har sina 20 dagar. Dessa två utgör Tzolk'in. Det stora kugghjulet har tal 0-19 (alltså 20) och bredvid dessa Haab-tecknen, samma tecken 20 dagar i följd och 18 månadstecken = 360 dagar. När den stora cirkeln gått 5 200 varv och år, har en stor årscykel med 13 B'ahktuner förlupit. Som ni ser var 13 ett viktigt symboliskt tal för Maya. Det kommer sannolikt ur att 20 dagar x 13 = 260 dagar, ganska exakt den tid en kvinna går gravid och sedan föds ett nytt ovärderligt människobarn till världen.

 

Denna bild står i position för: 4 Ajaw (Ahau) och 8 Cumku, unviersums födelse enligt Maya

Mayas kalender fungerar utmärkt i många miljoner år till, medan vår gregorianska kalender bara fungerar i ca 3 300 år till. Då får vår värld problem, medan Mayas väl genomtänkta system fortfarande håller. Vi har garderat oss med systemet med julianska dagtal, som håller lika länge som Maya-kalendern.

 

// Per Sanderford

UPP

 

121208

En av årets bästa meteorskurar är Geminiderna. Maximum beräknas inträffa natten mellan den 13-14 december (torsdag-fredag). I år är det samtidigt nymåne så förhållandena kan bli bra. Stjärnfallen kan ses hela natten så vi ämnar träffas i Åkesta utanför kupolerna och spana upp mot himlen. Under perfekta förhållanden kan man se upp till 70 meteorer i timmen.

 

Eftersom Åkesta inte är en helt mörk plats och radianten (platsen på himlen där meteorerna ser ut att komma ifrån) inte ligger i zenit, kommer antalet meteorer att reduceras, kanske till 10-30 i timmen.

 

Man ska inte stirra mot radianten vid Castor i Tvillingarnas stjärnbild för att fånga stjärnfallen utan man väljer den mörkaste delen av himlen och ganska högt upp för att maximera antalet stjärnfall.

Sällsynt bra foto på luftbrisad av en geminid.

Wally Pacholka, Mojaveöknen, U.S.A., 091214

 

Om det är molnigt väder eller smällkallt kan vi samlas inne i klubbhuset. Isåfall kan vi där prata om meteorer i övrigt eller om några andra aktuella ämnen.

 

Vi samlas i Åkesta den 13 december klockan 19.OO. Alla är välkomna, både allmänhet och medlemmar.

 

Håll tummarna för bra väder, och klä er i varma skor/kläder!

 

// Timo Karhula

UPP

 

121205

I Vintergatans centrum 23 000 ljusår från vårt solsystem har man lokaliserat ett s. k. supermassivt svart hål, med en massa på ca 4 miljoner gånger vår sols massa. Objektet är välkänd som Sagittarius A* (uttalad A-stjärna). Sagittarius är Skyttens stjärnbild.

 

Det svarta hålet har lyckligtvis ett lugnt uppförande i jämförelse med svarta hål i avlägsna aktiva galaxers centrum, som konsumerar materia mera våldsamt i sin närhet. Från tid till tid flammar Vintergatans svarta hål dock upp. Ett utbrott varar åtskilliga timmar och har fångats i en serie förnämliga bilder i röntgenstrålning tagna av satellitburna teleskopet Nuclear Spectroscopic Telescope Array (NuSTAR).

 

Detta teleskop sköts upp den 13 juni 2012 och var först med att fokusera på området kring Sgr A* i röntgenstrålning med högre energier (dvs. kortare våglängder) än de som tidigare har behandlats av Chandra- och XMM-observatorierna. NuSTAR-exponeringarna sträcker sig över två dagar och flare-sekvensen framgår av småbilderna till höger i stora bilden.

 

Den kortvågiga röntgenstrålningen uppkommer i material som upphettas till temperaturer på över 100 miljoner grader Celsius. Laddade partiklar accelereras till hastigheter nära ljusets, när de faller in mot det svarta hålet i Vintergatans centrum.

 

Den stora bilden omfattar ett område på ca 100 ljusår. Den ljusa vita regionen representerar det hetaste området närmast det svarta hålet, och det bläckfärgade molnet är troligen en del av en närbelägen supernovarest.

 

// Alf Borgström

UPP

 

121118

1997 skickades en sond iväg till Saturnus, Cassini, som kom fram 2004 efter sju års resa. Cassini har bl. a. studerat planetens översta atmosfär, månar, och de stora ringarna. På månen Titan landsattes en mindre farkost, Huygens. Projektet har varit så framgångsrikt att det har förlängts tre gånger. Det skulle avslutats 2008, men nu är budet att det fortsätter till 2017.

 

2010 upptäcktes en större storm på planeten, och Cassini har följt efterdyningarna. Fortfarande ser man stora störningar / rörelser i den övre atmosfären, långt efter alla optiskt synliga spår försvunnit. I bilden har man använt falsk-färg-teknik för att kunna se olika delar av det infraröda våglängdsområdet. Man kan nu dra slutsatsen att stormen var mer kraftfull än man trott. Dessa optiskt osynliga moln visas i rött, orange och grönt. Den turkosa linjen är ringarna sedda från sidan, de svarta linjerna på ytan är ringarnas solskugga.

 

UPP

 

121016

Norrsken är ett av naturens många vackra skådespel. Vi har i årtusenden kunnat se detta fenomen endast från jorden, men numera ser vi det enkelt och överskådligt från rymden.

 

Filmen här brevid visar norrsken över norra U.S.A. och Kanada filmat från International Space Station ISS i januari 2012. Sekvensen är 25 sekunder lång och det motsvarar 13 minuter och 30 sekunder i realtid.

 

Fenomenet uppstår i det fjärde lagret av jordens atmosfär, termosfären, på ca 100 km höjd. Ljuset är som starkast mellan 10° och 20° från de magnetiska polerna. Men vad är det som händer?

 

Det är solvind som leds in till polerna av jordens magnetfält. Solvinden består av främst elektroner och protoner, alltså elektriskt laddade partiklar i energiområde 1,5 och 10 keV (kilo-elektron-volt). Elektronerna har negativ laddning och protonerna har positiv laddning. När de laddade partiklarna i solvinden träffar fria atomer i jordatmosfärens yttersta lager (något hundratal km över marken) överförs energi till atomerna. Deras yttersta elektroner flyttas upp i ett yttre skal. Sådana atomer kallas exciterade. Ett exciterat tillstånd är mycket kortlivat och inom bråkdelen av en sekund återgår atomen till sitt stabila grundtillstånd. Därvid frigörs energi i form av ljus, emission, vars våglängd beror dels på energin hos de ursprungliga partiklarna i solvinden och dels på vilket grundämne som finns i jordens yttre atmosfär (mest kväve och syre).

 

Fotoner i karminrött - kommer från syrejonen O2+ på 300 km höjd (filmen vid tid 00:13)

Fotoner i gulgrönt - den vanligaste färgen och kommer från syreatomen O på cirka 150 km höjd

Fotoner i violett - kommer från kvävejonen N2+

Fotoner i blått - kommer från kvävemolekylen N2 på cirka 110 km höjd

 

Vid geomagnetiska stormar, som kommer av en större mängd partiklar från solen i stjärnans koronamassutkastningar, blir ljusavktiviteten större och når lägre latituder mot ekvatorn. Dessa kan vi ibland se i Åkesta, även om de är svaga och rör sig relativt sakta.

 

Vid nordpolen kallar man skenet aurora borealis, och vid sydpolen aurora australis. Aurora är latin för "gryning".

 

UPP

 

121007

Lördag den 13 oktober har Svenska Astronomiska Sällskapet utlyst till Astronomins Dag & Natt.

 

Vi har aktiviteter i Åkesta och på stadsbiblioteket. I stadsbiblioteket ska vi jobba med att värva medlemmar. I Åkesta har vi följande program:

 

Klart väder

 

1O.OO solen i Mylar-filter, då ser man främst solfäckar och fackelområden

 

Paus

 

19.OO bjuder himmlen på dubbelstjärnan Albireo med sina tydligt olika färger, Capella, Altair

2O.OO stjärnan Vega, galaxen Andromeda, stjärnklustret M13

21.OO planeten Jupiter med månar, alla 4 från jorden observerbara månar synliga

 

Dåligt väder

 

Föredrag och visning av anläggningen i Åkesta.

 

15.OO - 16.OO Svarta hål, kosmologi, meteorkratrar

16.OO - 17.OO Tycho Brahe

17.OO - 18.OO Södra stjärnhimlen

 

Vi bjuder alla på kall dryck, bullar, ostbågar och chips.

 

Varmt välkomna!

 

// Webmaster 121007

UPP

 

120911

 

Har det inträffat en ny smäll på planeten Jupiter?

 

Den 10 september observerade flera amatörastronomer ett kort ljussken nära planeten Jupiters ekvator.

 

Vad detta är, är ännu inte helt klarlagt. Antingen är det reflekterat solljus från den lilla månen Adrastea (upptäckt av Voyager 2-sonden 1979), eller ett nedslag av en asteroid eller komet.

 

En av de första att rapportera händelsen var Dan Peterson i Racine, Wisconsin, U.S.A. Han använde ett teleskop 12" med förstoring 400x. Ljusskenet befann sig i Jupiters norra ekvatorialbälte (NEB).

 

George Hall, en annan amatörastronom från Dallas, Texas, lyckades fånga händelsen med sin web-kamera, teleskop 12" LX200GPS, 3x Televue Barlow, kamera Point Grey Flea 3, och kamera-programmet Astro IIDC.

 

Om detta var ett nedslag av en asteroid eller en mindre komet, kommer man att se en svart sot-fläck. Koordinaterna är system I, longitud 335 °, latitud +12 ° norr.

 

Specialintresserade kan ladda hem det lilla programmet Meridian, med vilket man kan reda ut när denna förmodade nerslagsplats är bäst synlig från den tidszon man befinner sig i.

 

Programmet innehåller inte bara yt- och positionsdata för planeten Jupiter, utan även för månen, Venus, Mars, Saturnus, och Merkurius.

 

UPP

120831

Då har vi säsongstart i Åkesta.

 

Måndagen den 3 september öppnar vi portarna för säsong 2012-2013. Vi kan erbjuda dels allmänna visningar vid klart väder, dels bokade visningar.

 

Om vi har öppet vid klart väder annonserar vi här på webbplatsen på länken ÖPPET ELLER STÄNGT?. Kontrollera alltid denna länk innan avfärd till Åkesta. Det kan bli en måndag, tisdag, eller onsdag efter bokad visning (se tider nedan).

 

Bokade visningar sker oavsett väder. På länken LEDIGA TIDER visar vi vilka kvällar och tider som är lediga. Vill  man boka kan man göra det på tre sätt:

  • e-post till
  • ringa 0707-56 50 52
  • via formulär direkt här från webbplatssen på sidan KONTAKTA OSS

Är det fint väder ser vi ut i rymden, är det mulet ger vi oss ut med bilder och filmer från NASA m. fl. Är det mulet får man se och lära sig mycket mer om rymden och universum.

 

Här nedan finns praktisk information inför Ert besök. Den finns också att ladda hem i PDF-dokument.

 

Varmt välkomna!

 

 

UPP

120826

Neil Armstrong, den första av totalt tolv människor som har gått på månen, har avlidit.

 

Han, Edwin "Buzz" Aldrin, och Michael Collins gjorde den första av sex lyckade landningar med människor till månen. Klockan 02.56 den 21 juli 1969, 6 timmar och 39 minuter efter landningen, steg Armstrong ur månlandaren. 19 minuter senare steg även Edwin Aldrin ner. Michael Collins befann sig i kommandomodulen i omloppsbana.

 

De var ute i 2,5 timmar och genomförde en lång rad vetenskapliga uppgifter, det viktigaste med hela resan. Bland annat samlade de ihop 21,5 kg noggrant utvalt mångrus och månsten, som togs med hem till jorden. Händelsen blev mycket uppmärksammad i tidningar och TV.

 

Armstrong föddes i delstaten Ohio 1930, den äldsta av tre syskon. Han var tidigt intresserad av flygning, och fick sitt första flygcertifikat endast 15 år gammal. 1947 började han på universitet och studerade till flygingenjör på stipendium.

 

Han började arbeta som pilot för amerikanska marinen, och flög över 70 uppdrag under Korea-kriget på 1950-talet. Efter kriget blev han testpilot, och flög bl.a. ett av de första överljudsplanen Bell X-1 och North American X-15.

 

Vägen mot att bli astronaut var inte rak. 1958 ingick han i  Man In Space Soonest-programmet, och 1962 skickade han en ansökan om att bli astronaut. Han missade ansökningstiden, men en god vän i administrationen såg till att kan ändå kom med i uttagningarna.

 

Mellan 1963 och 1966 kom han att arbeta i Gemini-programmet, som gick ut på att ta fram rymdkapslar och dockningsteknik i rymden. Hans första resa ut i rymden blev 1966 med Gemini 8.

 

1968 blev han reserv-kapten för Apollo 8, och erbjöds samma år att bli kapten för flygningen Apollo 11, den första färden med människor till månens yta. Den 16 juli 1969 bar det iväg ut i rymden, och fyra dagar senare hade han och Aldrin landat. Med sig hade de en av dåtidens bästa kameror, en svensk Hasselblad.

 

Neil Armstrong blev 82 år.

 

 

 

UPP

 

120810

Då har material från Mars-landaren Curiosity börjar ramla in på NASAs datorskärmar. Här nedan ser vi ett panorama på 360 ° inifrån kratern Gale, där bilen landsattes. Bilden togs 9 augusti.

 

 

Detta är den första färgbilden från Curiosity. Hon har sovit i 9 månader, och nu ska alla delar väckas upp, kalibreras och testas, en efter en. Bilden ovan är test och verifikation på färgkameran Mastcam. Andra delar är till exempel navigeringskamerorna Navcam, klimatsensorer REMS, mikrokameran MAHLI, spektrometer för alfa-partiklar APXS, kemi- och mineralanalysator CheMin, provanalysator SAM, instrument för att söka vatten/is/väte DAN (ryskt instrument), och kemikamera Chemcam. Chemcam skjuter en laserstråle som förgasar ett material på upp till 7 meters avstånd, och gör sedan spektralanalys på gasen.

 

Till höger ser vi fallskärmen med kapseln hängande under. Bilden togs av Mars Reconnaissance Orbiter några minuter in i landningssekvensen. Curiosity pratar hela tiden med denna satellit, och Mars Odyssey, som också kretsar runt Mars. De är relästationer mellan Jorden och bilen.

 

Men var är vi, egentligen? Nedan en karta över Mars yta och kratern Gale i förstoring. Kratern är 154 km bred, har ett 5500 m högt centralberg Aeolis Mons, och är minst 3,5 miljarder år gammal. Centralberget är mycket sedimenterat, och om Mars någon gång har varit beboelig, eller liv existerat, tror man att spåren säkrast kan hittas här.

 

 

UPP

 

120803

Då är det dags igen för teknisk julafton på planeten Mars. På måndag 6 augusti klockan 05.30 (06.30 svensk tid) beräknas den senaste farkosten Curiosity landa. Den sköts upp med en Atlas V-raket i november 2011.

 

Uppdraget är att noggrannare studera Mars klimat,  försöka fastställa om planeten en gång i tiden har varit beboelig och kunnat hysa liv i form av mikroorganismer, och förbereda för en resa med människor.

 

Många landningar på Mars har misslyckats, och denna gång provas ett helt nytt sätt med precisionslandning. Farkosten går ner med fallskärm, nära ytan tänds styrraketer, och bilen hissas ner med vajrar. Kameror och digitala kartor finns ombord, och systemet ska kunna pricka in ett lämpligt landningsområde med diameter runt 20 km i kratern Gale. Tidigare farkoster har tvingats landa inom en diameter på 300 km.

 

Curiosity är den största rymdbilen vi har byggt. Den väger 900 kg, har 17 olika kameror, kran/robotarm, laserstrålar och annan utrustning för att göra sina undersökningar. Det sägs lite skämtsamt att Curiosity är både "kemist" och "geolog", den kan plocka, skära, borra, gräva, och sedan analysera sina fynd. Det ska bli trevligt att se om tekniken klarar av alla uppgifter som det är tänkt.

 

Energisystemet ombord är inte längre solceller. Nu används RIG Radioisotope Thermoelectric Generator, ett system som omvandlar värme från radioaktivt sönderfall till elektricitet (Seebeck-effekten). Värmekällan är 4,8 kg 238PuO2 (plutonium-238-dioxid), pressat till 32 pellets på 150 g, stora som marshmallows. Systemet genererar 2,5 kilowattimmar per dag. Curiosity beräknas fungera i minst 700 dagar, ett Mars-år, utan att vara beroende av solljus och sandfria solpaneler.

 

Projektet med Curiosity kostar totalt 20 miljarder kronor, 2,8 miljarder dollar.

 

Nedräkning och lite försmak för nyfikna:

http://mars.jpl.nasa.gov/msl/participate/

 

NASA TV direktsändning för morgonpigga:

http://www.nasa.gov/multimedia/nasatv/index.html

 

Tekniker med Spirit, Opportunity och Curiosity

 

Curiosity landar på Mars

 

Landningsprocessen

 

UPP

 

120726

1981 sjösattes ett helt nytt system för transport av människor och material till rymden: rymdfärjorna. Systemet ersatte Apollo-programmets 110 meter höga Saturnus V-raketer, med besättningskapsel och månlandare.

 

Farkosten var byggd med fyra komponenter: skytteln med flygplansutseende, och tre bränsletankar. Totalt byggdes sju färjor, två prototyper för tester och fem som togs i bruk: Columbia, Challenger, Atlantis, Discovery och Endeavour.

 

Systemet togs ur drift 2011 efter 135 lyckade uppdrag. I stort var rymdfärjorna mycket framgångsrika. Kritiken var främst stora kostnader och stor fara för besättningarna under start och landning. Två katastrofala olyckor inträffade, Challenger 1986 och Columbia 2003.

 

Framtida amerikanska uppskjutningar skall göras inom programmet SLS, Space Launch System. SLS är på flera sätt en återgång till det första Apollo-programmets system, med höga raketer och kapslar för material och besättningar.

 

Amerikanska regeringen har nyligen stoppat Constellation-programmets olika Ares-raketer, och NASA har fått i uppdrag att arbeta fram en ny SLS-raket som passar alla ändamål. Det skall vara samma raket, men man sätter olika saker i toppen på den, beroende på uppdrag. Som högst blir de de största raketerna någonsin, smått fantastiska 127 meter höga och kan lyfta 130 ton last (Kaknästornet i Stockholm är 155 meter).

 

Det kommer att ta 15 år att praktiskt testa igenom hela SLS-systemet. Den första av 13 uppskjutningar kommer 2017, och den sista 2032. I programmet ingår även den nya rymdkapseln Orion för besättningar, och månladaren Altair. Orion kommer att provas först, och med uppskjutningen SLS-2 2019 kommer amerikanerna efter åtta års uppehåll att börja skicka upp människor igen.

 

För att vi ska kunna skicka människor till planeten Mars i framtiden, måste vi först lära oss att bo och leva i rymden under flera års tid. Vår bästa chans att lära detta, är att återvända till månen och för första gången bygga de månbaser, som länge funnits i vår fantasi och i filmvärlden.

 

Idag skjuts människor och material upp med raketer från fyra delar av världen: ryska Soyuz, europeiska Ariane 5, amerikanska Antares, och japanska H-IIB. Arbetshästen Soyuz utvecklades redan 1957, och är sedan många år världens mest använda raket för uppskjutningar. USA och Ryssland har äntligen ett väl intrimmat samarbete, ryssarnas förmåga och kunskap när det gäller rymdteknik är på många sätt bättre än amerikanernas. 

 

Orion

 

Altair

 

SLS-raketerna

UPP

120707

UTFLYKT VIKMANNSHYTTAN

Onsdag den 18 juli gör vi en resa till Vikmanhyttan. Vi samlas på parkeringen vid ICA SteensSkallberget, avfärd ca klockan 16.30. Museet håller öppet särskilt för oss, entré är 65 kr/person. VARF bjuder medlemmar på detta.

 

Angersteinska huset har ett museum, som visar Elis Dahlgrens samlingar och en del annat intressant om honom. Denne bygdeson var en mångsysslare, som bland annat intresserade sig för astronomi, insekter, växter och esperanto. Mer om honom kan man läsa på:

 

http://gamlavikmanshyttan.se/vikmanshyttebor/dahlgrenelis/

http://www.bruksmuseum.se/pdf/elisdahlgren.pdf

 

Museet visar främst hans samlingar av insekter och växter. Inom astronomin är han känd för upptäckten av Nova Herculis 1963.

 

Intresserade anmäler sig till info@varf.se.

// Webmaster 120707

UPP

120704

Vi har nu mycket aktivitet på solen.

 

De senaste två dygnen har flera flarer i M-klass (näst högsta) dykt upp. Filmen visar ett utbrott i solfläcksgruppen 1515 den 2 juli, fotograferad av instrumentet Atmospheric Imaging Assembly (AIA) i spektrum 30,4 nm ombord på sonden Solar Dynamics Observatory (SDO).

 

Värdet av att se i olika spektra blir tydligt med denna sammanställning NASA har gjort: SDO Data.

 

Efter de M-klass-flarer som smällt upp idag, finns under dagen en ökad chans för de starkaste X-klass-utbrotten.

 

Flarer/solutbrott delas in i klasser: A, B, C, M och X. Det man mäter är röntgenutstrålning i området 100 till 800 pikometer (pm) uttryckt i watt per kvadratmeter.

 

Den andra filmen visar ett M-2-utbrott i juni 2011.

 

Om dagens energier träffar jorden, och i vilken omfattning, är ännu oskrivet. Vi är med all sannolikhet utom fara, det vanligaste är att de passerar jorden, och att vi kan se en ökad mängd norrsken. Efter ett solutbrott kommer en magnetisk chockvåg, och det värsta som kan hända är att jordens magnetfält sätts i rörelse, vilket inducerar höga spänningar i våra el-nät. Höga spänningar leder till höga strömmar, som bränner sönder främst transformatorer.

 

 

 

UPP

120606

Vädret förblev dåligt, så man kunde inte se passagen från Västerås. Molnen var täta och blockerade solen.

 

Skrapan i centrum besöktes av över 100 personer, Åkesta av 60 personer. Det blev många trevliga möten och samtal med intresserade personer, som gett sig ut denna tidiga morgon.

 

I Åkesta kunde vi visa filmer av solen tagna med H-alpha- och Mylar-filter våren och sommaren 2011. I Skrapan fanns internetuppkopplad projektor, som kunde följa direktsändningar från internationella observatorier.

 

Medlemmar i VARF befann sig på en fjälltopp i Abisko. Där var det klart väder, både film och bilder togs.

 

Filmen från NASA visar passagen i flera olika spektra, d.v.s. särskilt utvalda våglängder i området för det synliga ljuset, eller utanför detta område. Bland annat ser man H-alpha 656,28 nanometer, infrarött och ultraviolett.

 

UPP

120528

Den 6 juni, på kungarikets nationaldag, mellan 04.00 och 07.00 inträffar det en Venus-passage. Det man då ser under ca 6 timmar är planeten Venus röra sig över solskivan.

 

Det märkvärdiga med detta är, att vi inte får se det igen under vår livstid. Nästa gång det inträffar, om 105 år 2117, finns ingen levande person som har sett fenomenet.

 

Passagerna sker i en serie med två passager 8 år mellan sig. Mellan serierna är det antingen 105 år eller 121 år. Senast var 2004. Människan har sett totalt 6 passager med teleskop, och nu ser vi den 7:e.

 

Klockan 04.00 har solen gått upp över horisont i NNÖ.

  • Kontakt 3 (C3) sker 06.36, Venus når solskivans kant, höjd 17° 31´.
  • Kontakt 4 (C4) sker 06:54, planeten lämnar solskivan, höjd 19° 41’.

 

Om vädret är med oss, har VARF aktivitet högt upp i Skrapan i centrala Västerås, och på observatoriet i Åkesta.

 

I Skrapan start O4.OO, serveringen har öppet med frukostbuffé 50 kr. Solskyddsglasögon och kikare med solfilter finns här uppe.

I Åkesta start O5.OO. Här ser vi med teleskop, kamera, och solskyddsglasögon.

 

Med god syn och goda siktförhållanden kan man se planeten med solskyddsglasögon. Man kan testa sin syn: rita en 1 millimeter rund svart prick på ett vitt papper, sätt det på väggen i bra ljus. Kan man se pricken på 3,5 meter, kan man se Venus på solskivan med solskyddsglasögon. Vi lånar ut glasögon, önskar man köpa dem kostar de 40 kr per par.

 

I ögonblicket Venus går över solskivans kant kan vi ha tur och med förstoring få se en skymt av Venus atmosfär. Den ses som en båge eller en ring, när solen som lyser upp den.

 

Venus-passager har hjälpt oss beräkna storleken på vårt solsystem. Man kunde, med parallaxberäkningar från flera observationsplatser på jorden, allt noggrannare bestämma storleken på 1 astronomisk enhet (AU). 1639, 1761, 1769, 1874 och 1882 gav allt bättre mätningar. Man kände till 1631 men missade den, då Johannes Keplers (1571-1630) beräkningar inte kunde ange att den inte var synlig från Europa.

 

Idag använder vi radar-teknik, från jorden eller från sonder i rymden, för att mäta avstånden i solsystemet.

 

Mer information om Venus-passager kan man få på http://transit.telescope.org/ och http://www.transitofvenus.org/.

 

Varmt välkomna till Skrapan eller till Åkesta!

 

UPP

120507

De absolut största strukturerna i vårt universum är så kallade galaxfilament. Galaxerna ligger i "klumpar" och "trådar" kors och tvärs genom universum. Mönstret ser ut som nervceller i en hjärna. Filamenten är uppbyggda av galaxer samlade i superhopar / superkluster, som i sin tur är uppbyggda av mindre galaxhopar / galaxkluster.

 

I galaxhoparna är galaxerna helt bundna av gravitation och rör sig därför mot varandra, galaxkollisioner är mycket vanliga i universum. I superhopar är den gravitationella kraften mindre, och i filamenten ytterligare något mindre. I dessa två större strukturer rör sig galaxerna bort ifrån varandra p. g. a. universums expansion.

 

Bilderna illustrerar vårt galaktiska grannskap. Vi tillhör superhopen Virgo, med grannar som superhoparna Coma, Centaurus, Pavo / Indus, och Pisces / Perseus. Bilderna är 520 miljoner ljusår breda. Det vita är ljus/synlig materia, d.v.s. atomer. Allt annat som ses är mörk materia, något som har massa, men inte är atomer. Vad mörk materia, och även mörk energi, är vet vi ännu inte. Universum består totalt av 70 % mörk energi, 25 % mörk materia, och 5 % atomer.

 

Storlek och avstånd på den här nivån är svårt att föreställa sig. Mellan solen och jorden är det 150 miljoner km, ett ljusår är 9 460 miljarder km. Vi har 4,1 ljusår till närmsta stjärnan Proxima Centauri, vår galax Vintergatan är runt 130 000 ljusår i diameter, och Andromeda-galaxen omkring 300 000 ljusår. Mellan Vintergatan och Andromeda är sträckan 2,5 miljoner ljusår (1 pixel på bilderna = 1,5 miljoner ljusår).

 

Filamentens typiska storlek ligger mellan 160 miljoner och 260 miljoner ljusår. Det största, Stora Sloan-muren, ligger 1 miljard ljusår från oss och är 1,4 miljarder ljusår långt (lägg tre bilder bredvid varandra). Detta är det största objekt vi någonsin upptäckt.

 

Bilderna kommer ifrån en simulering, The Millennium Run, utförd på Max-Planck-Institut für Astrophysik 2004 med en superdator av modellen CRAY T3E. I den undre bilden har man plottrat in direkta observationsdata, galaxernas typ och förekomst enligt:

 

Röd och orange = mest elliptiska galaxer, d.v.s äldre exemplar

Grön och ljusblå = mest spiralgalaxer, d.v.s. yngre exemplar

 

Man kan snabbt se att de äldre elliptiska galaxerna håller till i superhoparnas centra, medan yngre spiralgalaxer som vår egen Vintergata främst håller till ute i filamenten. Vi finns med vår jord och sol inte bara på en relativt öde plats i Vintergatan, utan även vår unga galax befinner sig på en ganska öde plats. Vi bor i en galaktisk glesbyggd.

 

Det har gjorts fler simuleringar, den senaste The Millennium-XXL Project utfördes 2010 med en superdator på Forschungszentrum Jülich. 86 biljoner (8612) beräkningar utfördes på 220 timmar av 12 288 processorer. Dessa resultat visar som synes mer detaljer, men är i övrigt samma som resultaten från 2004.

 

Universum är minst 94 miljarder ljusår från kant till kant, beräknat efter de mest avlägsna galaxer vi sett på avståndet 47 miljarder ljusår. Universum är 13,7 miljarder år gamalt, och då kan man tycka att ingenting kan ligga längre bort än 13,7 miljarder ljusår?

 

Vi har ju lärt att ingenting är snabbare än elektromagnetisk stråling, t.ex. synligt ljus. Förklaringen ligger i den nyligen bekräftade expansionen av universum: rymden själv, mellan galaxerna, knuffar  fram dem i långt över ljusets hastighet. Detta ser vi i så kallad rödförskjutning (z > 0), något som endast sker i hastigheter högre än ljusets. När en galax är på väg mot oss, ser man istället en blåförskjutning (z < 0). Förskjutningen är proportionell mot avståndet. Matematiskt är det samma princip som dopplereffekten för ljud.

 

Förskjutningarna avslöjas i ljusspektra, där man främst ser om absorptionslinjer för ämnet väte ligger i den röda, eller den blå, delen av synligt spektrum. Dessa förskjutningar kan även ses i andra våglängder som mikrovågor, ultraviolett ljus och röntgenstrålning.

 

UPP

120303

Svarta hål är ett populärt ämne. Mycket är fortfarande okänt om dessa objekt, och detta i kombination med att de är lite "farliga" kittlar vår fantasi.

 

Det första svarta hålet upptäckte vi 1964, och finns i stjärnbilden Svanen (Cygnus), inte långt från stjärnan h Cyg belägen i svanens "hals". Det är en dubbelstjärna, där den ena stjärnan har bildat ett svart hål.

 

Objektet döptes till X-1, där X står för X-ray, röntgen på engelska. Det upptäcktes med Geiger-mätare ombord på tidiga raket-flygningar, spektrum 0,10-0,15 nanometers våglängd. Massan är 14,8 gånger solens, och avståndet från solen 6 070 ljusår.

 

Hålet "äter" gas från grannstjärnan HDE 226868, en blå jättestjärna på 20 solmassor. Avståndet dem emellan är ca 30 miljoner km,

 

att jämföra med jorden - solen, som är 150 miljoner km. Röntgenstrålningen kommer från kraftigt upphettad gas närmast hålet. Gasen blir här flera miljoner grader varm.

 

Med röntgenteleskopet Chandra och ESA:s XMM-Newton försöker man noggrannare studera egenskaperna i den solvind från HDE 226868, som driver Cygnus X-1. Man söker även avgöra vilken hastighet X-1 roterar med, och preliminära data säger 800 varv per sekund.

 

Fysikerna Kip Thorne och Stephen Hawking slog vad 1974, om detta var ett svart hål eller inte. Hawking menade att detta inte var ett svart hål, och 1990 "vann" Kip Thorne vadet när bättre data blev tillgängliga.

 

UPP

120124

Det händer nu intressanta saker på vår närmsta stjärna, solen.

 

Solen är ett klot av glödande gas, främst väte och helium. I centrum pågår en fusionsprocess, på grund av solens starka gravitation pressas väteatomer ihop. Då inträffar två saker. Dels bildas nästa ämne i det periodiska systemet, helium. Dels frigörs kolossala mängder med energi. Energin är ren gamma-strålning, elektromagnetisk strålning av fotoner, i våglängder mindre än 10 pikometer. (10 -12, 1 pikometer = 1000 miljarddels millimeter). Man skulle enkelt kunna säga att solen, och de flesta andra stjärnor, är väldigt stora fusionsreaktorer.

 

Denna energi från solens (och alla lysande stjärnors) kärna, arbetar sig upp mot ytan och strålar så småningom ut i rymden. Då och då uppstår det särskilt kraftiga energiutbrott på stjärnornas yta, med följden att mycket energi och glödande gas kastas ut i rymden. Detta kallar man koronamassutkastningar, och det är en sådan som nu har inträffat. NASAs videofilm här ovan visar smällen som ett snabbt vitt sken uppe till höger på solen.

 

Vid dessa massutkastningar skjutsas bl.a. elektroner och protoner iväg i en stor magnetisk chockvåg. Efter 2-3 dagar slår chockvågen mot jordens magnetfält, som tillfälligt störs kraftigt. Detta kallas för en geomagnetisk storm, som inducerar mycket höga strömmar i våra elektriska nät och ledningar. Strömmarna kan vara på flera tusen ampere, de bränner då sönder de transformatorer som vi har i alla elnät. Det tar runt en dag, eller i ovanliga fall upp emot en vecka, innan jordens magnetfält har stabiliserat sig igen och återgått till sin normala ordning. Den andra filmen här till höger visar samma process fotograferad med sonden SOHO. Solen är den vita cirkeln i mitten, det mörkröda runtom är sondens avbländare.

 

En av de mest kända händelserna är 1989 i staten Québec i Kanada, då över 6 miljoner människor blev utan ström.

 

Man kan skydda sig mot detta: släcka ner elnäten i förväg och hålla dem nersläckta tills jordens magnetfält är stabilt. Sådan här solaktivitet stör inte bara elnäten och radio-/TV-sändingar. Även navigeringssytem som GPS slås ut, den orsakar elektriska strömmar i pipelines för olja och vatten, och satelliter ramlar ner.

 

De närmsta dagarna visar om den magnetiska chockvågen ställer till problem här på jorden, eller inte. Sannolikt missar den jorden.

 

UPP

120121

 

Kallelse till

 

Årsmöte 2012

 

söndagen den 12 februari kl 14.00

i centrala Västerås, Rudbeckianska gymnasiets musiksal

 

 

 

PROGRAM

 

 

14.00        Formella årsmötesförhandlingar enligt bifogad dagordning. (ladda hem dagordning PDF)

Motioner till årsmötet skall vara styrelsen eller ordförande tillhanda senast den 29 januari 2012. Motioner kommer styrelsen snabbast tillhanda på adress info@varf.se.

 

15.30        Föredrag av docent Johan Kärnfeldt, Göteborgs universitet, med rubriken

 

"Att se med papper och penna"

 

Ämnet handlar om en sida av praktisk observation i teleskop man oftast inte tänker på, hur man tecknar olika objekt.

 

Styrelsen hälsar Dig

VÄLKOMMEN!

 

 

bx_rudbeck.jpg (79729 bytes)

 

 

UPP

 

 

Uppdaterad: 06 apr 2016 E-post till VARF se sidan KONTAKTA OSS Original space images courtesy NASA and JPL
VARF © 2007-2014