NYHETER 2011

2016 2015 2014 2013 2012 2011 2010 2009 2008

 

111204

Planeten Jupiter, vår största planet och nummer fem från solen, ses nu ovanligt bra på himlen. Man hittar den mellan stjärnbilderna Valfisken och Fiskarna. Den ser ut som en starkt lysande stjärna, när man ser den direkt med ögonen utan teleskop eller kikare. Den går nu upp i öster klockan 16.00 och står högt i söder klockan 21.00.

 

Den är 143 000 km i diameter (jorden är 12 756 km, med 385 000 km till månen), snurrar snabbast av alla planeter, ett varv runt sin egen axel på 9 timmar. Den går ett varv runt solen på ca 11 år, medelavståndet från solen 778 miljoner km, det tar solljuset 43 minuter att nå fram. När vi ser planeten är ljuset som minst 35 minuter gammalt.

 

Jupiter är en gasjätte, som består främst av väte och helium, precis som solen. Färgerna i molnbanden kommer av andra ämnen, som fosfor, svavel och kolväten som ändrar färg när de utsätts för solens infraröda och

 

ultravioletta strålning. De översta molnen mäter -113 °C, Jupiters kärna är betydligt hetare än solens yta, över 30 000 °C. Kärnan är i jordens storlek, men det är ännu okänt vad den exakt består av. Det mesta av planeten består av s. k. flytande metalliskt väte, en speciel fas av vätgas som inträffar när gasen utsätts enormt höga tryck. Lufttrycket på jorden är 100 kilopascal, under Jupiters översta atmosfär finns ett djupt och tjockt lager av metalliskt väte med temperatur över 10 000 °C och tryck 200 gigapascal. Kärnan har ett tryck på runt 4 000 gigapascal.

 

Jupiter har också mycket starka magnetfält p.g.a. det kraftigt roterande metalliska vätet. Har man radiomottagare med sig ut till Jupiter, hör man knaster, tjut och sprak. Det är radiovågor från planetens polarområden.

 

Ska man vara vetenskapligt noga så är Jupiter t.o.m. ett stjärnembryo. Hade vi haft (ganska mycket) mer väte i Jupiters närhet, hade planeten blivit större och tänts som en stjärna. Då hade vårt solsystem varit ett dubbelstjärnesystem.

 

UPP

110917

Planeten Neptunus, den åttonde räknat från solen och vår yttersta planet, upptäcktes 23 september 1846. I år 2011 har Neptunus snurrat exakt ett varv sedan den upptäcktes.

 

Den är 49 543 km i diameter (jorden är 12 756 km), snurrar ett varv runt sin egen axel på 16 timmar, och går ett varv runt solen på 164,9 år. Medelavståndet från solen 4,5 miljarder km, det tar solljuset 4 timmar och 10 minuter att nå fram.

 

Neptunus är en frusen gasjätte, de översta molnen mäter -200 °C. Kärnan är 7 500 km i diameter, består av kisel (sten) och metall, och kanske lite is.

 

Runt denna kärna ligger en tjock mantel av fruset vatten, frusen ammoniak och frusen metangas.

 

Planetens atmosfär är intressant. Den är ca 10 000 km djup, består mest av vätgas (79 %) och helium (18 %), samma ämnen som är i majoritet i både solen och i de andra tre stora planeterna Jupiter, Saturnus och Uranus. Sedan finns runt 3 % metan i gasform, och det är i huvudsak detta ämne som ger Neptunus den fantastiskt fina blå färgen. De andra färgerna i ljuset absorberas av metanet, det vackra blå reflekteras tillbaka ut i rymden, och det är det reflekterade ljuset vi ser.

 

Ytan är som sagt frusen, och teoretiskt är det därför möjligt att landa. I praktiken är det ännu ingen bra idé. Trycket är högt så långt ner i astmosfären, och här blåser solystemets kraftigaste vindar. Upp till 2 500 km/h har man kunnat mäta. Eller omräknat 700 m/s, lika snabbt som en gevärskula, och betydligt mer är en orkan på 33 m/s. Nya farkoster behövs för att klara detta.

 

Neptunus har precis som de andra tre yttre planeterna ringar. De är fem stycken, mörka och tunna, kan inte ses från jorden. Ringarna har förtätningar på sina ställen, och rymfarkoster kan se dessa ringbågar. Planeten har 13 kända månar, fler kommer att upptäckas. Den största och den enda som är rund, Triton, snurrar runt planeten mot rotationsriktningen, retrograd rörelse.

 

Triton är en stor komet, som en gång i tiden bildades ute i Kuiperbältet, började vandra inåt i solsystemet och fångades in av Neptunus. Om några hundra miljoner år kommer månen att vara så nära Neptunus att den går sönder, materialet sprids ut i en vit ring runt planeten.

 

Det kommer att bli ett mycket vackert planetsystem.

 

UPP

110901

VARF deltager som en verksamhet i Kul-Tur i Skultuna med ett öppet hus, lördag 10 september i Åkesta. Programmet är för klockan 10.00 - 18.00 och innehåller följande hålltider:

10.00 Visning av anläggningen. Solobservation.
11.00 Föredrag om solen.
12.00 Korvgrillning.
13.00 Föredrag "Resa i Universum".
14.00 Visning av anläggningen. Solobservation.
16.00 Föredrag om solen.
17.00 Föredrag "Resa i Universum". Fika.

Christer Kjellner från Astro Sweden AB besöker oss denna dag, och han visar nya teleskop och annan intressant teleskopteknik.

Vi vill inbjuda medlemmar att vara med som funktionärer denna dag, att ta emot besökare och hjälpa till med praktiska göromål. Intresserade medlemmar anmäler sig till VARFs e-postadress , som flera ledamöter har tillgång till.

 

UPP

110807

Då har vi nya spännande bilder från månen.

 

Den 2 ton tunga sonden Lunar Reconnaissance Orbiter LRO har snurrat runt månen sedan juni 2009, med uppdrag att noggrant kartlägga månytan, bland annat i 3D. Med LRO har vi en upplösning stor nog att se detaljer ner till bara 0,5 meters storlek. Bland annat har man fotograferat flera landningsplatser från Apollo-programmet och smällt in två projektiler i månytan (LCROSS) för att se sammansättning/spåra vatten längre ner i de geologiska lagren.

 

Nyss har det kommit bilder av mer topgrafiskt snitt.

 

Den första bilden till vänster visar det 2 kilometer höga centralberg som finns i kratern Tycho. Alltså jämnstort med Sveriges högsta punkt Kebnekaise. Kratern ligger på månens södra hemisfär (halvklot), är 86,3 kilometer bred och 4,8 kilometer djup.

 

Centralberg är en formation som bildas ur det sten-/metallmaterial som finns i en inkommande asteroid och i planetytan vid ett nedslag. Material smälter snabbt i den kraftiga frigörelse av energi som sker i en kollision, det smälta materialet rör sig uppåt i en rekyl, stelnar och bildar en "topp".

 

Den andra bilden till vänster visar toppen på centralberget. Där ser man tydligt en 120 meter stor "stenbumling". Månlandarna från Apollo-programmet var 6 meter höga, och då förstår man varför man inte kan se dessa mänskliga saker med teleskop från jorden.

 

Med LRO har vi nu en fungerande teknik, som ger detaljrika bilder från ganska hög höjd (50 km), som kan användas i framtida resor längre bort från jorden. Förutom att kartlägga månytan, arbetar LRO med att mäta värmestrålning från månens yta (och strax under den) och letar efter framtida landningsplatser. Idag står det ganska klart att vi måste bygga baser på månen och lära oss att leva där under flera års tid, innan vi kan ge oss iväg på en resa till Mars.

 

UPP

110719

2007 sköt man upp en sond som heter Dawn, med uppdrag att studera asteroiden Vesta och dvärgplaneten Ceres. Dessa två himlakroppar är de största objekten i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

 

Båda två är början till planeter, kallat protoplaneter, men deras bildningsprocess stoppades tidigt av bland annat Jupiter stora gravitation. Dawn kommer att cirkulera runt båda objekten för att få mer och bättre data, det är första gången detta görs. Vid tidigare resor med besök till flera himlakroppar i samma resa har man endast flugit förbi objekten. Dessa objekt är intressanta, då de berättar om solsystemets tidigaste historia. De är mycket olika, Vesta har en torr gammal yta, medan Ceres har en yngre "blöt" yta med is.

 

Den 17 juli kom Dawn fram till Vesta, lade sig i omloppsbana och under inflygningen togs bilden till höger.

 

Dawn är ca 3 meter bred, men sina solpaneler 19 meter bred. Sonden drivs med en jon-motor, en ganska ny typ av motor, som redan använts av sex olika sonder, bland annat Deep Space 1 till kometen Temple 1, SMART 1 till månen och Hayabusa till asteroiden Itokawa. Jonmotorer har inte någon kraftig framdivningseffekt, men de är energisnåla och kan drivas länge med liten mängd reaktionsmassa (drivmedel). Kemisk drivning som i raketer och rymdfärjor, ger en avsevärt högre effekt. Men det kräver då också betydligt mer drivmedel. Jon-motorn är alltså mest ekonomisk om man inte har bråttom, Dawn rör sig med ca 11 800 km/h, men har då fått mycket hjälp av planeten Mars dragningskraft för att öka hastigheten.

 

UPP

110626

Near-Earth Objects (NEO) är kometer och asteroider som har fått sina banor ändrade av planeternas gravitation, och dessa nya banor går idag in i jordens närhet. I skrivande stund känner vi till 8 104 sådana objekt. Det finns betydligt fler, som ännu inte upptäckts. Fotografiet visar asteroiden 951 Gaspra, 18 x 10 kilometer stor.

 

Asteroider och kometer är rester av det material solen och planeterna började formas av för 4,6 miljarder år sedan. En komet består mest av fruset vatten och frusna gaser, medan en asteroid består mest av sten och metaller.

 

De yttre planeterna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus har till största delen byggts upp av kometer. De inre planterna Merkurius, Venus, jorden och Mars har främst byggts upp av asteroider med sten och metaller. Det mesta av jordens vatten har också kommit hit med kometer, efter att ytan hade börjat svalna.

 

Jorden passeras av NEO:s flera gånger per månad. Hittills under 2011 har 241 stycken passerat, och för juli till oktober är ett 80-tal passager att vänta. Den 27 juni kommer en asteroid mellan 6,3 meter och 14 meter stor med namnet 2011 MD att passera oss på 15 000 - 17 000 kilometers avstånd. Till månen är det 384 000 kilometer. 2011 MD är den näst närmsta passagen i år, den närmsta inträffade i början av februari av 2011 CQ1 som passerade på avståndet 12 000 kilometer.

 

NEO:s delas in i olika grupper, bland annat efter sin storlek (se diagram). 2011 MD tillhör den minsta gruppen 0-30 meter, och skulle den nå jorden förbränns den av friktionen mot jordens atmosfär. De behöver vara större än 30 meter för att kunna nå jordytan.

 

Den 27 juni passeras vi av ytterligare två asteroider, en ca 50 meter stor och en ca 700 meter stor, men båda långt utanför månens bana. Den största asteroiden 2011 beräknas bli 138524 (2000 OJ8) som är 2 000-3 000 meter stor. Den passerar i slutet på oktober, också långt utanför månens bana.

 

Det finns två anledningar till att intressera sig för dessa objekt. Det ena är att de är mycket gamla och lär oss saker om solsystemets ursprungliga kemi och fysik. Det andra är att förstås att de kan kollidera med jorden.

 

Vi är idag helt oskyddade för asteroid- och kometnedslag. Vet vi däremot en tid i förväg, skulle vi teoretiskt hinna skicka upp en farkost och på något sätt knuffa dessa objekt ur sin bana, så att de missar jorden. Någon färdig teknik för detta finns ännu inte.

 

För att lugna er som kanske blir lite oroliga, råder det ett negativt samband mellan storlek på objekt och hur ofta de träffar jorden - ju större objekt ju mer sällan träffas jorden. Objekt runt 1 000 meter stora träffar jorden en gång på 500 000 år, 5 000 meter en gång på 10 miljoner år, 10 000 meter eller större en gång på 100 miljoner år. Senaste träffen av så stor magnitud inträffade för 65 miljoner år sedan. Det senaste större nedslaget på jorden inträffade för 2700 år sedan på den estniska ön Saaremaa, och ses idag i Kaali-kratrarna. En mindre asteroid sprack i bitar och skapade åtta kratrar, den största strax över 100 meter stor och 20 meter djup. Kraften i detta nedslag var i nivå med Hiroshima-bomben.

 

UPP

110531

Då ska vi plocka fram lite kunskap ur avdelningen stjärnfysik. Solen, och nästan alla andra stjärnor, är vätebomber, som exploderar hela tiden. I centrum pressas väteatomer samman på grund av gravitation, helium, nästa ämne i det periodiska systemet, bildas och stora mängder gammastrålning frigörs. Undantag från denna vätefusion är t.ex. stjärnor som bruna dvärgar, vita dvärgar, och neutronstjärnor.

 

Det uppstår varje dag kraftiga energiutbrott/explosioner i stjärnornas fotosfär, deras tredje översta gaslager. Dessa explosioner kallas för flare, engelska för "bloss" eller "kraftig flamma". Solens energiutstrålning är ungefär 38,5 miljoner miljarder miljarder W per sekund. En större flare på solen ungefär 6 miljoner miljarder miljarder W per sekund. En normal lägenhet förbrukar 2 000 kWh energi på ett år, en sådan stor flare kan alltså driva 800 000 miljarder lägenheter under ett år.

 

En bild från SkyLab 1973 fotograferad med H-alpha-filter visar på en sådan kraftig flare (och samtidigt en protuberans) på solen, på bilden 450 000 km hög. Jorden är i jämförelse mycket liten med sina 12 750 km i diameter. Den 25 april 2011 mätte farkosten Swift upp en många tusen gånger kraftigare flare på en annan stjärna, EV Lacertae. Detta är en flarestjärna, en variabel röd dvärgstjärna ca 500 000 km bred (1/3 av solens diameter), på 16 ljusårs avstånd i Ödlans stjärnbild. Denna smäll inträffade alltså för 16 år sedan, vi ser den först nu på grund av avståndet.

 

Den stjärna som ligger allra närmast jorden, Proxima Centauri på 4,1 ljusårs avstånd, är också en liten flarestjärna. Hur kan denna mindre EV Lacertae avge så kraftiga flares? På grund av sin "ungdom" roterar den fortfarande snabbt, och detta tillsammans med fusionen i kärnan "vispar upp" vätgas mot ytan och skapar ett magnetfält mycket starkare än de på solen. Man tänker sig att energin i detta magnetfält kan producera flares i denna storlek. Bilden är en konstnärs beskrivning av hur denna händelse såg ut, forskarnas data är uppmätt strålning som datorprogram illustrerar i statistiska kurvor och diagram. Bilderna är skalenliga.

 

Om det fanns en planet med liv runt EV Larcertae, är det nu förstört. Denna flare har i så fall blåst bort atmosfären från en sådan planet, och ytan har blivit steril.

 

Flares skickar ut partiklar och ger en starkare solvind. När det händer på solen, ser vi dessa partikelflöden på jorden i fina norr- och sydsken. Är flarerna stora orsakar de koronamassutkastningar och en magnetisk chockvåg. Träffas jorden av en sådan ckockvåg, får vi problem. Dessa chockvågor rör till jordens magnetfält så kraftigt att ytterligare spänning induceras i våra elnät. Med högre spänning slås tranformatorerna ut, de bränns sönder av den starkare ström som då flyter fram genom ledningarna.

 

Flares, solfäckar och protuberanser kan vi idag se i Åkesta, med ett intrument som har H-alpha-filter och Mylar-filter.

 

UPP

110430

b02_sct.jpg (20991 bytes)Måndag 2:a maj börjar VARFs sommarprogram i Åkesta:

 

1) Två gånger per vecka solobservation 16.00-18.00, entré 20 kr per person.

 

2) Två gånger per månad kvällsobservation 22.00-24.00, entré 40 kr per person. I maj och juni månad ligger bl.a. planeten Saturnus gynnsamt på himlen i Virgo (stjärnbilden Jungfrun).

 

Medlemmar går in kostnadsfritt. Vädret styr öppethållandet, och vi annonserar på länken ÖPPET ELLER STÄNGT?. Generellt gäller att vi inte vet förrän samma dag hur vädret ser ut att bli, och vi annonserar senast 1 timme före starttid. Vägbeskrivning och övrig information, se ATT BESÖKA OSS.

 

Boka visning kan man inte göra nu under sommaren, den möjligheten kommer först till hösten.

 

Varmt välkomna till en intressant sommar, och trevlig Valborg!

 

UPP

110412

För 50 år sedan, den 12 april 1961, lämnade människan för första gången jorden och reste ut i rymden. Och denna förste resenär kom också tillbaka levande. Lantbrukarpojken Jurij Gagarin, 27 år gammal, från byn Klusjino i Smolensk sydvästra Ryssland, blev den första människan att resan utanför jordens atmosfär. Dessförinnan hade vi skickat ut alla möjliga andra varelser. De absolut första rymdfararna var amerikanska bananflugor 1946, med på samma resa följde även råg- och bomullsfrön. Andra varelser som bakterier, björndjur, hundar och apor har också gjort resan. Ryska Lajka blev världskändis 1957. Rymdresan 1961 var en stor och prestigefylld "seger" för ryssarna, amerikanerna låg efter.

 

Gagarin började som flygintresserad i en lokal flygklubb, gick teknisk skola och tog slutligen examen på en militär flygskola i Orenburg. Därefter tjänstgjorde han i det sovjetiska flygvapnet. 1959 började Ryssland på allvar arbeta med en mänsklig rymdresa, och 1960 hade man valt ut en grupp på 20 tänkbara elitpiloter. Det var en

 

fördel att vara kortväxt, och Gagarin med sina 157 centimeter passade utmärkt. Den 12 april 1961 skjuts så Gagarin iväg. Klockan 09.07 lyfte raketen med den 4,7 ton tunga farkosten "Vostok 1" med Gagarin i kapseln. Han reste ett varv runt jorden på 108 minuter, och landade utanför en by i södra Ryssland. De första människorna han träffade på var en äldre bondkvinna och hennes fyraåriga barnbarn. Gagarin berättade senare själv om detta möte. Han hade sagt att han var sovjetisk medborgare och hade kommit från rymden. Undrar vad den gamla kvinnan egentligen tänkte? Som biträdande chef för kosmonaututbildningen i utbildningscentret Stjärnstaden utanför Moskva, hoppades han kunna få åka ut i rymden igen. Men så blev det inte. Han gick tillbaka till att flyga jaktplan, 1968 kraschade han och dödades. Orsaken har aldrig offentliggjorts. Han blev 34 år.

 

Året efter Gagarins död, 1969, gjordes den första av totalt sex månlandingar med människor. Alla amerikanska och inom Apollo-programmet, med den 110 m höga Saturnus V-raketen i spetsen.

 

En resa med människor till Mars kan vara möjlig att genomföra någon gång på 2030-talet. Vi behöver antagligen först göra fler månresor och bl.a. bygga en bas på månen och klara av att leva där en längre tid innan vi ger oss iväg längre ut. Dagens raketmotorer kräver för mycket bränsle, en resa till Mars tar ca 1 år enkel resa.

 

1970-talets stora rymdserie "Månbas Alfa" kommer allt närmare verkligheten. Då trodde man fullt och fast att redan 1999 skulle vi ha kolonialiserat rymden.

 

 

UPP

110331

Sonden Messenger har nu lagt sig i bana runt vår innersta planet Merkurius. Den skickades upp 2004. När vi skickar sonder mot solen, accelererar de. I fallet Messenger så pass att man fått använda Jorden, Venus och Merkurius själv som broms. En passage vid jorden, två vid Venus och nu fjärde och sista vid Merkurius. Först nu har sonden tillräckligt låg hastighet för att lägga sig i omloppsbana.

 

Bilden vi ser är fotograferad med WDC, en specialbyggd vidvinkel-kamera. Den har ett filterhjul med 11 olika filter för olika våglängder, 430 till 1020 nanometer. Bilden visar en komposition av bilder tagna med 430 nm (blått), 750 nm (rött) och 1000 nm (infrarött). Det synliga spektrat ligger i intervallet 380 nm - 750 nm, och med filter för andra delar av det elektromagnetiska spektrat kan man se saker osynliga för ögat. Messenger ska utforska Merkurius yta och svaga magnetfält under ca ett år, och ska bl.a. svara på frågan om det verkligen är vattenis vi sett från jorden. Vi kommer att få bilder över de delar av planetens yta, som fortfarande är okända för oss. Man ska också försöka utröna om Merkurius har en flytande yttre kärna. Totalt finns 10 olika instrument ombord, inklusive kamera, så detta uppdrag är också en test på vår ingenjörskonst.

 

UPP

110301

Kompis solen gillar vi, den behövs för livet på jorden med sin värme och sitt ljus. Men allt är inte bara bra, den har också en hel del hyss och bus för sig.

 

Den 24 februari ställde solen till problem i Kina, då kommunikation över kortvågsradio stördes.

 

På solens yta exploderar det ibland, i s. k. korona-massutkastningar eller som i detta fall en lite mindre flare. Då skjutsas bl.a. elektroner och protoner iväg i en stor chockvåg. Efter 2-3 dagar slår chockvågen mot jordens magnetfält, som tillfälligt störs kraftigt. Detta kallas för en geomagnetisk storm, som orsakar inducerad ström i våra elektriska nät/ledningar. När magnetfält rör sig nära elektriska ledningar (och annat ledande material) skapas spänning i dem. Vid denna typ av solaktivitet blir spänningen i ledningarna tillfälligt extremt hög, och den ström som flyter fram kortsluter/bränner sönder de transformatorer som finns i alla elnät. Hä blir svart. Det tar runt en dag, eller i ovanliga fall upp emot en vecka, innan jordens magnetfält har stabiliserat sig igen och återgått till sin normala personlighet. En av de mest kända händelserna är 1989 i staten Québec i Kanada, då över 6 miljoner människor blev utan ström.

 

Man kan skydda sig mot detta: släcka ner elnäten i förväg och hålla dem nersläckta tills jordens magnetfält är stabilt. Sådan här solaktivitet stör inte bara elnäten och radio-/TV-sändingar. Även navigeringssytem som GPS slås ut, den orsakar elektriska strömmar i pipelines för olja och vatten, och satelliter ramlar ner.

 

UPP

110222

Då åker vi en bra bit ut i rymden. 430 miljoner ljusår närmare bestämt, till två galaxer som kallas Arp 147 i Valfiskens stjärnbild. Här har Hubble-teleskopet och Chandra X-ray varit framme igen, och fångat ett intressant ögonblick.

 

Bilden visar först en stjärna i vår galax Vintergatan. Sedan ser vi en elliptisk galax med svagt röd ring och en ljus kärna, och en stor blå ringgalax utan kärna. Den var från början en spiralgalax av Vintergatans snitt. Vad som hänt är att de två galaxerna har åkt igenom varandra, och det vi ser är vad som blivit kvar och händer efter kollisionen. Rött, grönt och blått är synligt ljus. Magenta är röntgen-strålning, som visar på aktivitet från "klumpar" av svarta hål. Det bildas många nya massiva stjärnor i den stora galaxringen (det blå ljuset), som lever sina liv på bara några få miljoner år. De slutar som supernovor, vilket ger neutronstjärnor och svarta hål. I den blå galaxringen syns tydligt 8-9 stora rosa "pärlor" med svarta hål.

 

I den litet mindre röda galaxen till vänster, ser man en svagare röntgenstrålning i kärnan. Att den inte är så stark tyder på ett supermassivt svart hål, som inte "matas" speciellt mycket med stjärnor. Den yttre ringen i galaxen är mycket tydlig, ser nästan ut som målad med sprayburk. Över denna ring snett till vänster ser man en vit boll med rosa kant, en kvasar, belägen ännu längre bort än Arp 147. En kvasar är en aktiv galaxkärna, som ger ifrån sig mycket stora mängder energi över hela det elektromagnetiska spektrat - från radiovågor till gammastrålning.

 

UPP

110206

Då har vi börjat experimentera med vår lilla Celestron CCD-kamera NexImage i Stjärnstugan.

 

Ikväll 6 februari runt 17.00, i fullt dagsljus, skymtade månskäran. Det var moln på hög höjd, och Jupiter gick ej att se med blotta ögat. NexImage-kameran sitter i SCT 9.25"-teleskopet, med månfilter på. Fokalreducerare är isatt i strålgången för att ge större synfält.

 

      

Månen svartvit 5fps*200 17.00, Petavius i nedre vänstra hörnet och är 182 km i diameter, central-berget är 3300 m högt. 5fps*200 17.30 Mare Crisium med den runda slätten Cleomedes under
Månen färg 5fps*200 14.47, fullt dagsljus. Jupiter 5fps*300 18.00.

 

Vi är förvånade över vad denna enkla kamera klarar under så ogynnsamma betingelser. Med 5fps*900-1200, inget dagsljus och inga moln kan vi vänta bättre resultat.

 

 

UPP

110118

Kallelse till

 

Årsmöte 2011

 

söndagen den 20 februari kl 14.00

i centrala Västerås, Rudbeckianska gymnasiets aula våning 3

 

 

PROGRAM

 

14.00 Formella årsmötesförhandlingar enligt dagordning (ladda hem dagordningen), innehållande bland annat bekräftande beslut om ändrade stadgar (ladda hem stadgar) för VARF, som beslutats av medlemsmöte den 23 oktober 2010, inrättande av ungdoms-avdelning i VARF, samt en kort beskrivning av de aktiviteter som planeras för vårterminen.

 

Motioner till årsmötet skall vara styrelsen ordförande tillhanda senast den 7 februari 2011.

15.30 Föredrag av docent Andreas Korn, Uppsala universitet, under rubriken

Nya rön om solen och dess syskon

Andreas Korn kommer också att berätta en del om GAIA-projektet, där han ansvarar för den svenska delen. Detta är det största astronomiprojektet någonsin vad beträffar antal objekt. Man skall mäta upp 1 miljard (!!) stjärnor.

 

Styrelsen hälsar Dig

VÄLKOMMEN!

 

 

 

 

UPP

110113

På förmiddagen den 4 januari 2010 hade vi en fin partiell solförmörkelse. Vi har fått en seriebild tagen av Rolf Petersson, Västerås. Bilderna är tagna mot öster från ett höghus på Gideonsberg. Fotograferat med kamera Hasselblad 2000 FC/M, objektiv Distagon 2,8/50, film Fuji 400 ASA, bländare 5,6 och 1/60s med gråfilter ND 5 (filter som skyddar mot det starka solljuset). Tid mellan exponeringarna 180 s. Klicka på bilden för att se förstoring.

 

 

UPP

110105

I vår moderna tid kan man lätt få känslan att tekniken är oerhört överlägsen och avancerad. Det stämmer i många fall, men ibland behövs fortfarande riktigt "handarbete".

 

Ett exempel är denna bild på planeten Venus, sedd från planetens nordpol (hela planeten finns avbildad på samma sätt). Bilderna har komponerats av 10 års radar-mätningar med totalt sex olika instrument och farkoster. Grunden i bilden kommer från mätningar med sonden Magellan 1990-1994. Sonden kunde kartlägga ca 98 % av Venus yta. Några av luckorna i Magellan-mätningarna fylldes ut med data från det jordbaserade radioteleskopet Arecibo i Puerto Rico, Sydamerika. Denna bild gavs sedan lite skärpa, kontrast och framför allt falskfärgkodning för att visa topografin (terrängens fysiska form, höjd över "havet"). För att få en ännu bättre bild av topografin kompletterades med data från de två amerikanska Pioneer Venus-sonderna 1978, och data från de två sista ryska Venera-sonderna (nr 15 och 16) från början av 1980-talet.

 

Resultatet av detta noggranna arbete är den bild vi ser här. Det stora röda fältet är ett område som heter Ishtar Terra. Det vita är Venus högsta bergmassiv Maxwell Montes, med en höjd på 10 km och en yta på 85 mil x 70 mil. Jordens Himalaya-kedja är 240 mil x 40 mil. Det gröna motsvarar genomnittsradien, alltså "havsytan". Variationen mellan högsta och lägsta punkt är större på jorden, som varierar mellan -11 km (Challenger-djupet) och +8,8 km (Mount Everest). För Venus gäller 6046 km (-4 km) och 6062 km (+10 km). Klicka på bilden för att se förstoring.

 

UPP

 

 

Uppdaterad: 06 apr 2016 E-post till VARF se sidan KONTAKTA OSS Original space images courtesy NASA and JPL
VARF © 2007-2014